Vackra klangeffekter med La Cappella

La Cappellas konsert i adventstid i lördags ville gestalta väntan och förväntansfull längtan, sådan som Maria liksom varje blivande mor måste ha känt när tiden för hennes nedkomst nalkades. De trevliga och personliga kommentarer som band samman programmet bidrog till den lyckade helheten och de dikter av Tomas Tranströmer och Tomas Boström som valts att beledsaga musiken passade väl in.

Det är inte så lätt att sätta samman ett program till en adventskonsert. Publiken antas vilja höra gamla kända och älskade stycken men man vill samtidigt bjuda på något nytt och även visa vad man kan. Karin Eklundh har en enastående förmåga att välja ut stycken som förenar känslan för traditionen med ett direkt nutida tilltal till åhörarna. I konserten blandades således tradition och samtid på ett lyckat sätt. Flera gamla julsånger fanns med men ingen slentrian tilläts i framförandena. Karin Eklundh hade arrangerat flera av dem vilket innebar att de fått en lätt och mycket tilltalande folktoneklang. Däremellan framfördes flera verk med modernare tonspråk.

Trefaldighetskyrkan passar La Cappella perfekt och körklangen var bättre än någonsin med utmärkt balans mellan stämmorna. Altstämman imponerade genom sin kraft och sitt omfång och hade vid ett par tillfällen att sjunga en mycket djup bordunton, vilket den gjorde alldeles utmärkt. En sådan härlig klang gör att man lätt överser med några oprecisa insatser i ett par av styckena.

Programmet inleddes med Luciasången, Gläns över sjö och strand och Den signade dag, alla med Karin Eklundhs speciella prägel. Efter två engelska carols arrangerade av den flitige Bob Chilcott följde vad som i mitt tycke var kvällens höjdpunkt, nämligen några norska folkmelodier till texter av H A Brorson och Grundtvig, satta för damkör av Henning Sommero, en av La Cappellas och mina favoriter. Oboeisten Backa Katarina Eriksson var ett utmärkt sällskap till kören i de sista av dessa. I Brittens verk Sex metamorfoser efter Ovidius levandegjorde hon med sitt instrument myterna om Syrinx och Niobe och briljerade senare i en sonat för oboe och generalbas av Teleman. Eva Jehrlander ackompanjerade förnämligt det senare stycket och flera av körverken på piano. I telemansonaten hade dock en cembalo klingat bättre och oboen kommit bättre till sin rätt.

I den senare delen av programmet kontrasterade ett dynamiskt framförande av Gustav Holsts Ave Maria effektfullt mot Gounods senromantiska stycke byggt på Bachs C-Durpreludium. Mårten Janssons utstuderat krävande arrangemang av Det är en ros utsprungen följdes av filmkompositören Ensio Morricones behagliga Gabriels oboe, åter med Backa Katarina Eriksson. Konserten avslutades med tre traditionella sånger som kören sjöng utspridd i kyrkan, vilket skapade en vacker klangeffekt. Jag vill särskilt framhålla Karin Rehnqvists bearbetning av I himmelen. Första versen hade rätt traditionell form, men sedan följde allt djärvare harmoniska skiftningar där stämmorna försköts liksom i en kanon. Repris på Luciasången blev till sist en fin avslutning på en strålande konsert.

Vackra klangeffekter med La Cappella

De norska folkmelodierna var höjdpunkten på advetskonserten I Juletid, skriver Per A F Åberg.