Vågar vara kryptisk

En artist som var med redan på Vispråmen Storkens tid på 60-talet måste rimligen ha återuppfunnit sitt sound många gånger genom åren. Med hjälp av Andre Ferrari på bas och slagverk och livskamraten Lasse Englund på gitarr klär Marie Bergman den här kvällen musiken i en funkskrud. På vissa låtar mer framträdande, andra lite lurande i grunden. Säkerligen mer ledigt några konserter längre in på turnén som startade i och med tisdagens spelning. Nu blir det i långa stunder lite onyanserat och jämntjockt.

Men Marie Bergman, som vunnit Melodifestivalen (med gruppen Family Four 1971 och 1972), tagit emot en Grammis, en Rockbjörn och Bellmanpriset, spelat med Putte Wikman och Roger Pontare, för att bara nämna lite från meritlistan, låter förstås inte en konsert bli tråkig.
Hon konstaterar, med hjälp av författaren Amos Oz, att fanatiker inte har någon humor. Hon berättar att det tänkta tv-inköpet inte blev av på grund av alla valmöjligheter. Hon längtar tillbaka till 70-talets öppenhet.

Musikaliskt blir guldkornen sångerna där hela det riviga röstregistret utnyttjas till max. Som i Eldkvarncovern Kärlekens tunga, hennes klassiker Gomorron och den nya Guld. Genom karriären har Bergman sjungit allt från jazz till schlager. Den här spelningen blir en något haltande sammanfattning av solokarriären. De största klassikerna utelämnas.
Konsertens största behållning är att hon vågar vara kryptisk. Som i mellansnacket om drömmen med den röda tjuren som gråter för mänskligheten.
- Jag är ingen ond kraft. Jag är en mänsklig kraft. Men jag kan inte spänna mig själv framför plogen sade han, berättar Marie Bergman och lämnar publiken med ansikten som frågetecken.

Vågar vara kryptisk

Marie Bergmans funkiga sound föll inte riktigt Andreas Jakobsson i smaken, men det gjorde hennes mod att våga vara kryptisk.