Välgjord nostalgi med Whitesnake

Några tjejer härmar David Coverdales stela 80-talsposer och skrattar. Andra i publiken skakar vördnadsfullt sina långa hår, kisar och tycks drömma sig tillbaka två decennier. Det är väl egentligen som det ska vara. Något annat än att bädda för nostalgifest vore självmord för ett band som inte haft några framgångar i närheten av sina största på snart 20 år.

Att döma av reaktionerna på materialet från senaste albumet hänger dock de trogna fansen, som nästan lyckas fylla en tredjedel av Hovet, med även med i bandets nutid. De kan dock inte mäta sig med äldre sånger som Love ain't no stranger och Is this love, där det knappast går att höra Coverdales sång för alla som gastar med.
Ett problem med Whitesnake är att de aldrig har varit extremast på något plan. Inte hårdast, inte farligast, inte bästa instrumentalisterna, inte röjigast. Bandmedlemmar har bytts ut på löpande band men David Coverdale har kryssat sitt skepp av familjehårdrock åt samma trygga håll genom åren. Därför blir det också svårt att dra någon av bandets egenskaper till sin spets utan att det som är typiskt Whitesnake skulle gå förlorat. Det kunde annars ha kompenserat det faktum att hitlåtarna känns väl gamla nu.

Ett tröttsamt försök att bli de mesta instrumentgnidarna görs i mitten av konserten när Reb Beach och Doug Aldrich utmanar varandra på en gitarrsoloduell som aldrig tycks ta slut. Det följs upp av mördande långt och segt trumsolo signerat Chris Frazier och ett 15 minuter långt ofokuserat mellansnack av sångaren.
Efter det kan inte ens David Coverdales viftande med sitt trollspö bestående av ett juck- och svingvänligt mickstativ väcka konserten till liv. Tills Here I go again kommer och Hovet exploderar av lycka. Den största högtidsstunden blir dock den akustiska versionen av Deep Purples Soldier of fortune som får till och med alla skräniga nostalgiker att vara tysta i några minuter.

Välgjord nostalgi med Whitesnake

Andreas Jakobsson såg en väl genomförd nostalgifest med Whitesnake på Hovet.