Dödsmetall får en lätt att trassla in sig i resonemang om vad som är bra, vad som är ondskefullt och vad som bara är brutal metal till för att avreagera sig med. Uppsalabandet Usurpress, som var först ut på Grey Monk Hill Aid, hamnade i någon slags medelpunkt av de olika elementen. Den reverbtjocka musiken skulle behöva lite renodling åt något håll även om den redan nu ekade som om den spelades i någon av Helvetets rymligare hålor.
Galans huvudsyfte var att samla in pengar till familjen Möller, vars hus brann ned i en brand, och konceptet att hinka bärs för välgörenhet fungerade fint. Redan tidigt på kvällen var Sven Dufvas festlokal fullsatt av törstiga hårdrocksfans. De fick se Always War blanda thrash och hardcore med krossande kraft, The Law headbanga loss med old school thrash med falsettsång och Lou Siffer and the Howling Demons dundra på med diselgasskitig rock n’ roll-metal i fin Danzigstil. Tre skilda genrer, tre spelningar som övertygade.
Svajigast under kvällen var ljudet som växlade mellan riktigt bra, feldimensionerat och uselt. När Torture Division klev upp till ett pampigt intro låg ljudet på en medelnivå, vilket kan vara förödande när det kommer till dödsmetall som är beroende av att alla svårfångade nyanser går fram. För Örebrobandet verkade det inte spela någon roll. Torture Division tar bara fångar för att tortera dem, med en dödsmangelmetal som få svenska band kan matcha live.
Ur ett nationellt perspektiv var väl Torture Division det största bandet, men i Uppsala är det F.K.Ü som regerar. Det var också de som avslutade kvällen och lockade publiken till den mest hälsovådliga mosh pitingen. F.K.Ü:s thrash metal är så klassisk att den låter som en karikatyr av hela genren. Tillsammans med liksminkning, skräckfilmsreferenser och roliga mellansnack på hårdrocksengelska blir det ett koncept som förtjänar en större publik ute i landet. På hemmaplan kan dock varken tokdistinkt dödsmetall, tung hardcore eller flygande ölflaskor rå på dem.