Om man var elak skulle man kunna kalla Stings senaste album Symphonicities för ett lysande knep att håva in pengar på redan tidigare utgivet material. Istället för ett vanligt greatest hits-album spelar han in låtarna i nya versioner med symfoniorkester vilket gör att fansen måste köpa fast de redan har alla tidigare album. Mer sofistikerat än att slänga in en eller två nya låtar på en vanlig samlingsskiva.
I så fall kunde man klassificera Symphonicity som en greatest hits-turné. Där håller dock inte pengaargumentet. Att resa runt med en hel symfoniorkester i släptåg gör att biljettpriserna hamnar över nivån som säljer ut Globen trots att publiken av medelålders medelklass borde vara den ideala ur en köpstyrkeaspekt. Nu är arenan fylld till 75 procent ungefär.
På skivan skiljer sig många av de nya låtversionerna ganska lite från de gamla. Live blir verkningsgraden större. Inte minst genom att man ser hela orkestern och aldrig kan koppla bort hela dess potentiella kraft som till en början används ganska sparsamt. Sting arbetar med perfektion och ofta känns det som att han aldrig låter minsta ton hamna fel eller minsta stavelse komma ut ur fel mungipa.
Hela projektet med The Royal Philharmonic Concert Orchestra känns på pappret som en paradox. Storslaget med hjälp av små nyanser och jättestora medel. Men Sting och hans 50-tal kompmusiker visar att det inte behöver vara en motsägelse.
Ända sedan tiden med Police har Sting varit så reko att det nästan känns obehagligt. En kille som är så perfekt måste nästan bära på en fruktansvärd hemlighet för att det ska bli någon som helst balans. Men så är det nog inte. Samma sak gäller på scenen. Perfekt klädd artist med perfekt välbevarad röst, perfekta musiker och manér som en perfekt engelsk gentleman. Man borde bli uttråkad redan i första låten, men har inte tid. För innanför de strama ramarna Sting arbetar med lyckas han variera så mycket att man aldrig får tid att fundera över annat än just det som händer.
Som alltid blir han lätt banal när han försöker sig på stora sanningar. ”Var dig själv”, ”fånga dagen”. Men när han låter det stanna vid enkel poesi om det lilla, där han bara varierar klichéerna lite grann, som små grässtrån på fältet i solen, är låtskrivaren och artisten Sting helt oslagbar.