Wien har sin Nyårskonsert, Uppsala sin Trettondagskonsert. Och där de wienska filharmonikerna känns allt tröttare där de snubblar runt i ett oändligt antal valser och polketter behåller Uppsala sin vitalitet. Särskilt då med gästsolister som Kerstin Avemo och Cataldo Caputo. Eminente dirigenten Paul Mägi dirigerade för femte gången den till synes könskvoterade Kammarorkestern.
Uppsala Konserthus självt kanske inte kan ståta med mängder av bladguld, kristallkronor och stuckaturer men det blir faktiskt riktigt stämningsfullt med rätt ljussättning och akustiken var som vanligt superb.
Som brukligt satsade man på den mer lättsmälta repertoaren, kanske för att den del av publiken som dinerade efteråt inte skulle bli övermätt. Risken var också obefintlig med kortare stycken och arior av namn som Verdi, Donizetti och Offenbach. Orkesterns inledning med ”Sinfonia” ur ”Norma” satte standarden med sina kontraster mellan det dramatiskt pompösa och finstämt sirliga. Deras tolkning av ”Espana” av Emile Waldteufel kom den krypande kylan utanför att försvinna i en hägring av sandstränder och blånande hav. Orkesterns båda konsertmästare Klara Hellgren och Nils-Erik Sparf fick briljera i det höga registret i Sarasates ”Navarra”.
Internationella operastjärnan Kerstin Avemo var den som gjorde djupaste intrycket. Hennes härliga koloratur lånade sig till såväl innerliga och hjärteknipande arior som Gildas i ”Rigoletto”, av 1800-talets Lloyd Webber: Guiseppe Verdi, som komiska insatser som dockan Olympia ur ”Hoffmans äventyr”. Det är smått förunderligt vilka toner, både på höjden och på bredden som kunde komma från den späda sopranen. Enbart hennes entré i vacker vit klänning var så operalikt det kan bli.
Som sångpartner denna afton hade hon italienske smörtenoren Cataldo Caputo, en man som kunde riva av klassiker som ”Granada” och ”La donna é mobile” med samma bravur. I duett med Kerstin Avemo framfördes ”Addio, addio”, också den från ”Rigoletto”, som titeln antyder som sista inslag i ordinarie konsert. Det följdes dock upp av ett sprudlande extranummer som avslutades med fanfar och champagne, en värdig fortsättning på det nyfödda året.
Och ändå finns det de som ändå skriver insändare som häromdagen i UNT och ställer byggande av studentbostäder mot byggandet av Konserthuset. Förutom att det då handlar om att jämföra äpplen och päron - och känns daterat - så ges svaret tydligt en konsert som denna.