Världsvant och hett med Anders Paulsson
Andreas Jakobsson tvivlar på att Anders Paulsson kan ha speciellt mycket tid över till sina fritidsintressen.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Innan dess har Uppsala Blåsorkester bjudit på ett tvärt kast genom att inleda med den lättsamma The enterteiner följt av en övermäktig version av Bojarernas intågsmarsch. Förutom en miss i mitten av konserten, som dirigenten Per Lyng tar på sig och som gör att The roaring twenties bryts halvvägs och tas om, så är orkestern i det närmaste fläckfri.
Programmet är även fortsättningsvis varierat. Bach omringas av Duke Ellington och Quincy Jones och Astor Piazzolla tampas med Paul Jennings. Genomgående är att hela orkestern färgas av Anders Paulssons karaktäristiska spelstil på de låtar han medverkar, med undantag för den glättiga Soul bossa nova där han i stället rockar med genom halsbrytande soloprestationer, vilket känns rätt. De tempofyllda mellannumren lättar visserligen upp, men det är när Paulsson lägger sitt mörka skimmer över musiken som det riktigt hettar till.
Förutom att ta på sig misstag och dirigera fungerar Per Lyng också som konferencier och lärare. De pedagogiska men underhållande mellansnacken med anekdoter om upphovsmännen bakom konsertstyckena ger en allmänbildande och trevlig inramning.
Anders Paulsson själv är precis så svalt korrekt som man kan förvänta sig av någon som är världens ledande sopransaxofonsolist, som spelat för Nelson Mandela och Nobelpristagare och i de flesta av världens stora konsertsalar. Och att den blygsamt tilltagna publiken i Konserthuset, som fyller Sal B till ungefär en tredjedel, lyckas få till ett så imponerande muller att det till slut ger ett extranummer säger en hel del det också.
MUSIK
Anders Paulsson och Uppsala Blåsorkester
Konserthuset, Uppsala, lördag 16 maj
Anders Paulsson och Uppsala Blåsorkester
Konserthuset, Uppsala, lördag 16 maj