Egentligen gör bara en detalj som körerna i Ta det lugnt, när bandmedlemmarna en efter en faller in mot Gustav Ejstes fjällbäcksklara stämma, att entrépengen är mer än kvittad. Inte oväntat var det inte den enda höjdpunkten när Dungen i lördags för första gången gästade Uppsala.
Mer oväntat, och tråkigt, att publiktillströmningen var lite fattig. Det känns inte som att Dungen tävlar om samma publik som dem som gillar att äta grillchips framför Melodifestivalen. Inte heller dem som vill se mer eterisk musikunderhållning i form av lättkramade Laleh som spelade samtidigt. Möjligen kan det ha att göra med att bandet inte är albumaktuellt, spelningen var mer ett tillfälle att spela bort lite rost. Men när väl Dungen kom loss spelade det mindre roll. Eller när de kom in ”i bubblan”, som prog-keruben Ejstes själv säger lite ursäktande efter en låt.
Han är så förlåten. Tillsammans med den skönt osannolike gitarrhjälten Reine Fiske, yvige basisten Mattias Gustavsson och gränslöst spelglade trummisen Johan Holmegard växer den där bubblan undan för undan innan den till slut spricker i en udda version av Du e för fin för mig som avslutning. Innan dess har det monstruösa svänget i Panda, uppbyggt av Holmegards frustande spel som får Keith Moon att göra virvlar i sin grav, övertygat. Och Svart är himlens murriga bas mot Ejstes klaviatur bygger ett rymdskepp av suggestiv klangrikedom som bara växer och växer.
Men när man lunkar hemåt i kylan minns man inga detaljer längre. Bara den värmande helhet som konceptet Dungen utgör.