Viktig scen för vågad musik

Brus, satsningen på ung experimentell musik i Uppsala, är så lovvärd att det nästan gör ont. Behovet av en scen som inte är av alla-får-vara-med-typen eller enkom för skäggig intern beundran och bidrar till att fylla ut det kolossala gapet mellan Grand/Ungdomens hus och de få spelställen för etablerade akter som stan förfogar över har länge varit stort. När nu även rockklubben Agaton gjort comeback på Hijazz känns det lokala liveutbudet klart roligare.
Konceptet Brus känns som att det är på god väg att lyckas med att få både inbundna laptoplirare och scenskygga singer-songwriters att vilja och våga spela, och inte alltför få människor att komma och lyssna.

Onsdagens omgång bjöd på två lite okändare namn, Geld och Sandro Colombo samt ett av de senaste årens mest egensinniga upplevelser, Promise and the monster (Billie Lindahl) vars vintriga stilart passar som handen i handsken en snögloppig onsdag i slutet av januari.
Hon har en helt omöjlig röst, glimrande som en fjällbäck, som visar sig vara än mer kraftfull live än på skiva. Och att gitarrspelet känns betydligt mer säkert än förväntat, framför allt i den läckert snåriga Wither, gör att en lätt rodnad sprider sig som smältvatten. Att hon fått förmånen att agera öppningsakt åt bolagskamraten José González vid några tillfällen verkar ha gjort sitt för att späda ut rampfebern till en klädsam blyghet som gör att musikens frostiga omfamning närmast känns varm.

Kvällens inledande konstellation Geld, beståendes av Jonas "Hästoperan" Josefsson och Magnus "Managern" Andrae, har tidigare hörts i lite lösa projekt i anslutning till den kultiga indieetiketten Runtime records. Efter lite tekniktrassel bankar man i gång ett gammalt hederligt, lagom otajt beat som för tankarna till ett slags primal hiphop och loopar sig sen igenom några låtar som på oerhört slak lina går balansgång mellan töjbar dub, distad industri och oformliga ambientsjok. Det är inte alltid man kommer någonstans, men de vokala insatserna är sköna och skulle man bli mer utåtagerande och vända sig mer mot publik än scenkamrat finns det mycket att hämta för Geld.
Avslutande Sandro Colombo, som har två gitarrkamrater med sig, ger det mest ofärdiga intrycket för kvällen. Röstfattigt och med inte alltför välstrukna folk- och psykedeliainslag visar de prov på vissa instrumentella färdigheter men inte så mycket till låtar. Att de var hyfsat medvetna om att de ännu inte förfogar över en väl utmejslad inriktning visade sig också när de tackade för sig och sin "spretiga" insats.
Vilket förstås känns som helt i linje med Brus grundtanke: att ge svängrum.

Viktig scen för vågad musik

Högt i tak, lågmälda utövare. Årets första Brus visade att evenemanget behövs, och som väntat sprakade Promise and the monster bäst.