Vintermys med Timbuktu på scen

Senast jag såg Timbuktu var den omtalade konserten på Roskilde i somras. Timbuktu tycktes ha 1000 gästartister i toppform med sig på scenen, var själv ett hårdpackat energipaket och ställde till med en stor funkig cirkus som få artister ens i världen skulle kunna matcha. Publiken, som var i starkt behov av att skaka av sig fyra dagars spöregn, var med på noterna och gav ungefär lika mycket energi tillbaka som kom från scenen.

På torsdagskvällens Katalinspelning är det en klart softare Timbuktu som möter publiken. Inledningsvis bjuds det på slingor som känns igen från jazzrapduon Gangstarrs tidiga 90-tal och avslappnat funkgung.
Mer ös blir det när Timbuktu drar på sig sina "musikaliska långfillingar" och rockar loss i en röjig version av Fantasi. Sedan tycks tempot stadga sig på en vintermysig mellannivå. Musik som man kan gunga till med ett rykande glögglas i vänstra handen och den högra vevande i luften.

När det gäller Timbuktu spelar farten ingen större roll. När tempot dras ned kommer i stället de ofta lysande texterna fram, som när man gnuggar med blyerts på ett papper med en krona under. Och gunglugnt är det heller inte hela tiden. Till exempel lämnar det explosionsartade röjet i Kejsaren är naken, som på slutet av låten går över i regelrätt balkanbrass, inget övrigt att önska.
Timbuktu på Katalins scen denna torsdagskväll är en Timbuktu som ligger långt under sin högsta nivå, men som ändå slår i stort sett alla andra svenska artister med hästlängder live.

Vintermys med Timbuktu på scen

Timbuktu på Katalin var långt ifrån sin toppnivå, men han slår ändå de flesta svenska artister med hästlängder, tycker Andreas Jakobsson.