Watains låga brann för kraftigt

Det man helst vill minnas är den krypande känslan av välkommet obehag - i näsborrar, trumhinnor och mage - ett par låtar in i Watains tioårsjubileumsspelning.

Det man med all säkerhet tyvärr kommer att komma ihåg mest är när lågorna på scenen växte sig alltför höga, brandlarmet gick, lamporna tändes och bandet tvingades gå av scenen. Förtrollningen bröts, och den snopna känslan antog komiska proportioner när en bandad röst, på engelska, uppmanade alla att utrymma huset.
"De hade ju utlovat någonting alldeles extra, jojomen", mumlade en kille medan han och hans slokörade kamrater hasade sig ned för Konserthusets avstängda rulltrappor.

Det man ändå vill minnas bäst: under den dryga timme som spelningen höll sig till planen var det en kraftfull dos svartmetall av bästa märke den fullsatta salen fick sig till livs. Det luktade helvete, facklorna brann stolt, röken var stundtals Lützentjock och männen i frontlinjen såg precis så demoniskt uppjagade ut som man hoppats. Bandets omvittnade hängivenhet och övertygelse som har tagit dem från underjord till överhet, men utan att lägga annat är pek- och lillfinger emellan, var påtaglig.

Allra bäst tog sig den totala Watainupplevelsen uttryck i nackknäckarvänliga Legions of the black light och den oemotståndligt pådrivande och mässande Satans hunger. Lägg till hetta, svavelos och en skönt blodröd ljussättning och det var ungefär så mysigt som en black metal-konsert kan bli, om än inte så fullskaligt rubbat och kladdigt som ryktet ibland gör gällande (vilket för egen del var ganska välkommet).
Men trots allt väntade man faktiskt på något mer, något som förmodligen hade sparats till sist, något alldeles extra. Vad vet jag inte riktigt, men inte var det brandlarmet i alla fall.

Watains låga brann för kraftigt

Jonas Kihlander såg Watain fira tio år med en mäktig, men rumphuggen, mässa på Konserthuset.