Sedan han slog stort med singeln ”Reconsider me” för elva år sedan har Anders Wendin varit Moneybrother med hela svenska folket. Men sex album senare släppte han tidigare i år skivan ”Dom ska få se vem dom roat sig med” på svenska och under eget namn. Skivans tio spår spelades in i studion på tomten och Anders Wendin begav sig ut på turné för att lansera den nya artistiska banan. På lördagskvällen intog han Katalins scen i Uppsala.
Att Anders Wendin är populär, inte minst som liveartist, råder det inga större tvivel om. Katalin var välbesökt med hela golvet framför scenen täckt av publikens fötter. Bland sittplatserna vid borden var det dock något glesare: kanske är vi sedan tidigare vana vid att Wendins musik inte är en att sitta stilla till. Men stämmer det fortfarande med den nya skivans inriktning?
Efter ett långt (symptomatiskt för kvällen skulle det visa sig) försnack om tiden som Uppsalabo på Börjegatan drog Wendin igång kvällens konsert med skivans inledande spår - den basdominerade, trallbluesiga ”Min kompis farsa betalade”. Och hans kvaliteter som liveartist blev med ens uppenbara: Anders Wendin har ett djup och en klang i rösten som bara på riktigt kommer fram på scenen. Det är något mycket ovanligt med hur hans karakteristiska sång med självklarhet lyckas fylla en hel lokal.
Och det var just sången i kombination med ett band i världsklass (munspels- och saxofonsolona var höjdpunkter) och grymma låtar som var lördagskvällens konserts stora förtjänster. Men långa mellansnack, som trots att de var både sympatiska och roliga, spädde på det redan ojämna tempot som mittendelens många lågtempolåtar blev sådant som drog ner. Den helt lysande låten ”Lämna lampan på” har inte bara enorm hitpotential utan är ett utmärkt exempel på den musik som Anders Wendin verkligen bör ägna sig åt framöver. Men på Katalins scen kittlar det mer än lyfter och konserten nådde inte upp till det klimax som den egentligen hade i fickan hela tiden.
Alla komponenter fanns redan där. Med lite mer driv, självsäkerhet (kaxighet?) och strategisk omvärdering av låtordning så skulle Anders Wendins konsert vara en gåshudsframkallare utan jämförelse. Nu fick den ”nöja sig” med taktstampande fötter, klappande händer och leenden på de gungande huvudena.