Att gitarrfestivalen avslutas av den största artisten är förstås helt rätt och riktigt och att den största artisten är Paco de Lucía råder det ingen tvekan om. Annars hade Anabel Montesinos varit ett bra alternativ. Gitarrfestivalen visar upp en mångfald i vilka sammanhang man kan använda gitarr, vad man kan göra med den och vilken slags musik man kan spela med den. Anabel Montesinos fyller på spektrat genom att tänja på gränserna till hur mycket man kan uttrycka med en gitarr på en och samma gång. Har man hennes skicklighet kan man med gott samvete lämna symfoniorkestern hemma och ta med sig bara gitarren istället.
Även repertoaren är bred, även om tyngden ligger på spansk klassisk musik. Den här eftermiddagen börjar det med Joaquín Rodrigos Tres Piezas Espanolas, går via M.C. Tedesco och Tárrega och landar i Mozarts Trollflöjten, som får gott om spansk färg även den.
I tävlingar som Musik Direkt, där de tävlande musikerna bland annat bedöms utifrån scenshowen, brukar utövarna av klassisk musik har problem med just det. Anabel Montesinos löser det enkelt. Låter den eleganta mörka klänningen kontrastera den ljusa gitarrkroppen och det intensiva spelet tala för sig självt, vilket är effektfullt.
Rent musikmässigt är hennes fingerfärdighet och totala kontroll över instrumentet förbluffande. Men det som gjort att hon tagit emot och vunnit snart alla priser och utmärkelser en gitarrist inom klassisk musik kan göra är förmågan att ledigt växla mellan ljust och mörkt, mjukt och hårt och intensivt och lugnt. Ibland börjar partier med något som liknar förstrött gitarrplinkande, men bara sekunder senare strömmar musik som tycks gälla livet ut mot publiken. Ögonblick där allt utom musiken stannar upp, tonar bort och försvinner.