Torsdagskvällen inleddes med unga Laura Snowden och avslutades med veteranen Albert Lee. Mellan dem skiljde det 46 år i ålder, kön och genre, från klassisk konstmusik till klassisk rockabilly och country. Inom detta spann kunde man få med det mesta som gör en bra festival. Och publiken i de till sista plats utsålda lokalerna verkade stortrivas från första stund. Liksom artisterna.
Laura Snowden imponerade inte bara med sitt utsökta spel på gitarren utan även med sin scennärvaro. Till skillnad mot så många andra virtuoser pratade hon gärna mellan styckena och skapade en trivsam atmosfär. Hon till och med berättade en skämthistoria på svenska!
Men det var förstås främst för musiken som publiken samlats. Här fick de en tonvikt på det katalanska, då både Julian Andersons verk ”Catalan peasant with guitar” och musik av den katalanske Federico Mompiu framfördes säkert och fint. Hon spelade också ett eget verk, ”Anpao”, inspirerat av den siouxiska myten om gryningsgudinnan. Hon klarade lika galant den klassiska skolan som modernare verk där användandet av kvartstoner och nedstämda strängar förekom flitigt.
Att Laura Snowden så här i början av sin karriär har spellusten tydligt kvar är ju inte så konstigt. Kanske inte heller att 73-årige Albert Lee har det. Han verkar under hela sin karriär ha stortrivts med det han gör. Han har spelat med många av stora namn, på skiva och turnéer. Här i Konserthuset spelade han låtar av flera av dem plus andra av hans favoriter: Emmylou Harris, Rodney Crowell, Hoyt Axton, Gram Parsons, Everly Brothers, Ray Charles och Carl Perkins.
Det är ju förstås som gitarrist de luxe han är mest känd. Men att han också är en så bra sångare och pianist kanske inte var lika känt. Här bjöd han på omväxlande svängig rockabilly och mer innerliga countryballader. Det var bara att beklaga att utrymmet i Sal D inte medgav dans. Här drog det verkligen i dansfötterna.
Men självklart bjöds det på glänsande gitarrvirtuoseri. Det ser så lekande lätt ut när han går loss. Det verkar som om gitarren är ett självspelande urverk där den lille mannen liksom bara håller i det. En ren njutning att lyssna till honom genomgående hela konserten.
Helt brittiskt var det ju inte. Den här gången hade han sitt amerikanska band med sig, tre gentlemen som backade upp honom superbt. Inte minst betydde trummisen Jason Smiths körsång mycket. Pianisten J T Thomas var en härlig uppenbarelse bakom klaviaturen och basisten Will McGregor höll stadigt ihop det hela.
Alla dessa hör vi gärna mer av och det var en mycket lovande inledning på Gitarrfestivalen.