Uppsala är inte bortskämt med finbesök från rock- och metalstorheter av Ghosts kaliber, nyligen belönade med såväl amerikansk som svensk grammis. Så när de fem vålnaderna och den ohelige påven Papa Emeritus III till slut dyker upp och inleder med "Spirit" och "From The pinnacle to the pit" är publiken inte direkt nödbedd utan visar med eftertryck att de har tron på rätta stället.
Papa Emeritus III skrider verkligen fram på scenen, balanserandes sin mitra – den katolska biskopshuvudbonaden – med en anslående spöklik grace som så effektivt fjärmar upplevelsen från den traditionella hårdrockens aggressiva uttryck.
Ghost som band går verkligen från klarhet till klarhet. Tre album in i karriären är låtskatten värd mer än Peterskyrkans samlade dyrgripar. ”Con clavi con dio” är en nutida klassiker av bibliska mått och ”Per aspera ad inferi” bär utan svårighet en sådan där monumental refräng vars prakt kan få vem som helst att känna sig odödlig. Om inte annat få "Ghosthud".
Och mässans domptör Papa Emeritus är verkligen den som stryker under hela upplevelsen med teatral perfektion. Mimiken, varenda gest och dess timing är klockren. Och det är små rörelser, detaljer, som ger stor effekt. När han ställer sig bredvid ena gitarristen, som är mitt inne i en intensiv solopassage, och med skeptisk min helt kort gör en handledsrörelse som för tankarna till självbefläckelse är det obetalbart. Liksom mellansnacket, som görs på engelska med skön accent, samtidigt som mikrofonen vandrar mellan de handskbeklädda händerna på ett sätt som för tankarna till en italiensk smörsångare som leende smälter bort på en kryssningsbåt.
Och den här förförande förmågan att få uppmärksamhet, samt det växande, fantastiska låtmaterialet, ger bandet en unik fördel. Även när de drar ned på tempot eller när Papa Emeritus håller predikan mellan låtarna blir det inga svackor. Och trots denna light-ockulta elegans, så saknas det inte tyngd – Year zero är en arenavältare av sällan skådat slag och i exempelvis elaka ”Mummy dust” och "Absolution" är riffandet krispigt så det förslår. Live får bandets stundom ganska lättsamma hårdrock sig en rejäl, välbehövlig, tryckare samtidigt som stödet från förinspelat är nödvändigt för maximal Ghostupplevelse.
Och så det här med stilen. I en värld där de flesta bands spiritualitet inte når bortom ett brölande ”Tack som fan” är det här en så välgörande orkester på alla sätt och vis. Har man någonsin varit på en rockkonsert som avslutas med ett långt anförande som med retorisk skärpa lovsjunger omsorgen om den kvinnliga orgasmen?
Ghost får gärna komma hit och skämma bort oss igen.