Musikkvällarna i Orangeriet på Örbyhus Slott tillhör sedan flera år de omistliga sommartraditionerna. Miljön runt konsertsalen, med slottspark och planteringar, bidrar mycket till stämningen. Och det är inte på alla konserter man kan handla honung och hembakat bröd från Vendel i pausen.
Inte minst brukar den sedvanliga ”franska aftonen” tillhöra höjdpunkterna. Med de kontakter som arrangören Gérard de Roquette har i sitt forna hemland så kommer det musiker av mycket hög klass som man inte kände till tidigare.
Så också denna gång. Violnisten Agnés Pyka och pianisten Laurent Wagschal visade sig väl leva upp till sitt namn, Duo des Équilibres (Ekvilibristduon). De kunde sina respektive instrument utan och innan och visade sig vara sanna virtuoser båda två. De har en lång ocj gedigen utbildning bakom sig på många platser i Europa och turnerar över hela världen.
Denna kväll var det dock det franska som stod i fokus. Tre viktiga kompositörer, alla verksamma runt förra sekelskiftet, fanns på programmet. Med två så jämställda exekutörer vad valet av musik på samma nivå – förutom då att ingen av upphovsmännen (!) var kvinna. Men musikaliskt var verken som framfördes hyggligt fördelade i tyngd mellan violin och piano, det sistnämnda var verkligen inte bara ackompanjemang.
Det inleddes med det smärtsamt vackra ”Sonate posthume” av Maurice Ravel. Agnés Pykas violin inledde och Laurent Wagschals flygel svarade. Tretton minuter av bland de skönare stycken som skrivits fortsatte: Ravel visste hur man kombinerade utsökta detaljer med kraftfullt drama.
Det gjorde också César Franck vilket hans ”Sonat för violin och piano i A dur” visade tydligt. Här varierade musiken från vad som kunde liknas vid den tidens hårdrock med fullt ös och ibland riffliknande linjer till smäktande passager. En del musikalisk humor bjuder även Franck på i sitt verk. Här fick de båda musikerna verkligen hålla kontakten, och samspeltheten satt där tydligt.
Det fortsatte även efter pausen med Gabriel Faurés ”Sonat no 1 för violin och piano”. Även denne kompositör spelade mycket på kontrasterna i de olika satserna, men inte i lika hög grad som Franck. Här var musiken mer avskalad och ”andandet” bjöd på ett nästan sakralt skönt avsnitt. Avslutande ”Finale: Allegro quasi presto” var dock desto livligare och slutade i ett crescendo som – om det inte räckt med musiken – kastade publiken ini ett kraftfullt applåderande. Vilket renderade ett extranummer av Fauré.