Resande, till Skottland och Tyskland, stod i fokus när Kammarorkestern bjöd på en afton som blandade nytt och gammalt. Tillsammans med återkommande norske dirigenten Eivind Aadland mjukade man upp publiken med Felix Mendelssohns hit ”Hebriderna”, en konsertuvertyr inspirerad av tonsättarens resa till de karga öarna 1830. Här excellerar han i tonmålningar där man riktigt ser landskapet för sin inre biograf, både de kala klipporna och bränningarna nedanför.
Mer Skottland, fast tolkat drygt 180 år senare, blev det när 2010 års vinnare i Uppsala Tonsättartävling, Andrea Tarrodi, presenterade sin svit ”Highlands” för cello och orkester. Verket beställdes med kravet att det skulle kunna spelas vid samma tillfälle som just ”Hebriderna”. Och som det passar!
Här känner man direkt släktskapet och bilderna av det dramatiska landskapet blev än tydligare. Tarrodis kärlek till fåglar ärr också tydlig, inte minst när duktiga cellisten Jakob Koranyi lät sitt instrument imitera måsar och andra bevingade varelser. Han gjorde verkligen de sex satserna full rättvisa och särskilt i solocadenzan med sina tvära kast mellan tonkaskader och långsamma stråk.
Där var också det tematiska materialet som mest tydligt även om det förstås hördes genomgående även i övriga fem satser där orkestern lyhört skötte sin del. ”Highlands” är ett imponerande stycke som känns tydligt nutida utan att vara svårlyssnat. Det borde verkligen få chansen att dyka upp på repertoaren på fler ställen.
Gärna med samma solist också. Han hade redan kavlat upp ärmarna på sin skjorta i kontrast till orkestern frackmundering och långa klänningar när han klev in. Jakob Koranyi hanterade sin Gratianicello med bravur och bjöd även på ett extranummer i form av J S Bachs mästerliga ”Preludium för solocello”, för som han sade: ”man måste vara öppen för nya saker utan att tappa sin historia”. Så sant, så sant. ..
Kammarorkestern fick visa sin klass igen när ytterligare en resa fick avsluta kvällen. Robert Schumann for inte så långt när han letade inspiration för sin tredje symfoni, kallad ”Rhenska”. Det livliga stycket andades glädje och harmoni, från den intensiva inledningen till likaledes avslutande satsen. Däremellan kom lite musikalisk humor och några innerligt vackra melodislingor. Dirigenten Aadland kom igång ordentligt och tog orkestern i mål, förmodligen med känslan hos en maratonlöpare. En riktigt fint komponerad konsertkväll som helhet.