Uppsala Kammarmusikdagar har blivit till en tradition så här års. Musik i Uppland arrangerar och Kammarsolisterna levererar musik av mycket hög klass. I år har man bytt till Frälsningsarméns kyrksal som gör sig bra i sammanhanget. Om resten av konserterna håller samma nivå som inledningen på torsdagen är det bara att gratulera Uppsalaborna till det hela, vi kanske inte har någon symfoniorkester men vi har musiker som kan sina saker.
Konserten inleddes med Wilhelm Stenhammars ”Stråkkvartett nr 3 i F dur”. Hans kvartetter går som en röd tråd genom de fyra konserterna och som det sades i inledningen, de saknar motstycke i den svenska kammarmusiken. Denna hans tredje är i mitt tycke inte den bästa av dem, men vad gör det, lägstanivån är så hög att det ändå blir en njutning att ta del av den.
Från den inledande tonen på Susanne Magnussons viola till det avslutande mäktiga ackordet i sista satsen är det en fascinerande musik Stenhammar åstadkommit. Stycket är också smått perfekt den här tiden på året, med den blandning av ljus fröjd inför sommaren och mörkt vemod inför dess kommande avslutning. Musik blir sällan så mycket vackrare än tredje satsen, spelad lento sostenuto av den mycket samspelta ensemblen
Fast om Stenhammars musik innehöll både ljus och mörker så var kvällens andra tonsättare det än mer. Ernest Chaussons ” Konsert för violin, piano och stråkkvartett” var genomgående smärtsamt vacker, särskilt de två mellersta satserna. Här fick gästen Bengt Forsberg verkligen visa vad han kan på flygeln. Och då är ändå verket en ovanligt kollektiv kraftansträngning där violinsolisten Nils-Erik Sparf blir jämställd med kvartetten och pianisten.
Chausson fick ju en ovanligt tragisk ändalykt då han var en av de första som cyklade ihjäl sig. Han dog 1899 bara 44 år gammal. Tråkigt då hans musik blivit en ny favorit hos undertecknad och han hade ju gärna fått skriva mer. Här fanns drama, dynamik och en mäktighet som inte så ofta finns i kammarmusiken. Han position liksom Stenhammar men en fot i klassicismen och en i framtiden skapade en både suggestiv och imponerande musik.
Det är svårt att säga om Uppsala Kammarmusikdagar ligger fel tid på året och om det var just värmen samt allt stressande inför studenten och andra examina, men ett sådant här högklassiskt evenemang borde dra betydligt större publik. Frälsningsarméns kyrksal är ju bortsett från de mer religiösa utsmyckningarna en trivsam sal av lagom storlek och med bra akustik.