Han trivs bra i Uppsala verkar, han, Ronny Eriksson. Nyss var han här tillsammans med Jacke Sjödin på Stora Tabberaset och tillsammans med gruppen Euskefeurat brukar det bli ett antal vändor hit. Nu var det dags igen och tre föreställningar bjuder man på denna gång.
Som vanligt är upplägget ett antal sånger med långa stå-uppliknande mellansnack därtill. Har man varit på en konsert så vet man, det är inte direkt för överraskningarna man går dit. Däremot liknar det än mer en sammankomst för likasinnade där man vill få sina tankar och känslor bekräftade. Perspektivet ”vi och dom” är tydligt cementerat även i det här oftast jovialiska sällskapet.
Man inledde med inledningsspåret ”Åren går o tiden lider”, från senaste albumet ”Sånger från Hotaheiti”, där man konstaterar världsläget med textraden ”Oj oj ojo oj oj”. I det kan man bara instämma liksom i många andra vändningar, även om analysen emellanåt kan känns mer agiterande än djupgående. Men det skapar förstås samhörighet.
Främst handlar det om avståndet från Stureplan till Hotaheiti, den fiktiva byn långt ut i bakvattnet, där de ”riktiga människorna” bor. Man både driver med och hyllar den gängse schablonbilden av Norrbotten, främst den starke tyste machomannen. Det handlar också mycket om sorgen över en landsända som blivit alltmer just en ände, avfolkad och utflyttad, där bara kyrkogården växer. Ilskan mot de politiska beslut som fattats (eller inte fattats) är tydlig.
Ronny Eriksson och Bengt Ruthström turas om med sången till de medryckande låtarna. Lite svårt att uppfatta texten ibland tyvärr, om man inte hört låtarna tidigare. Bandmedlemmarna är duktiga instrumentalister genomgående och känns emellanåt som ett svenskt The Band.
Bäst är fortfarande Ronny Eriksson när han drar skrönor mellan låtarna. Han är en mästare att fånga in historier så att de – hur otroliga de än är – framstår som helt rimliga. Det blir mängder av skratt och en hel del inkännande nickar. Inget ska avslöjas här.
Döden då; jo, det var en sorgsen påminnelse att det gått på torsdagen precis fem år sedan den framstående (och inte minst norrbottnisk till ursprunget) artisten Lasse Eriksson avled, och just på Reginateaterns scen. Hoppet: jo, avslutande låten blev ”Alla ska vi dö en dag” med tillägget ”men alla andra ska vi det inte”. Och på en konsert med Euskefeurat känner man att man lever.