Det är en smått osannolik succé han har fått med sin orkester, den coole och välsjungande Max Raabe. Tanken på att en artist skulle återskapa hur en tysk orkester lät under 20- och 30-tal och få publik och kritiker att jubla åt detta känns onekligen långsökt. Tysk musik, och särskilt förstås sådan som även avlägset kunde få någon att tänka på landets mörka förflutna, har sällan haft någon större framgång.
Men nu har han gjort detta under mer än två decennier.
Nu har musiken inte något som helst med politik att göra. Det handlar om främst om vad som i USA kallas "The Great American Songbook", uppblandade med tyska kompositörer från samma tid, plus några riktigt anakronistiska krumbukter - mer om dem senare - ungefär som radioprogrammet "Smokerings" på sin tid, man bara väntade på att få höra Leif H Anderssons mjuka röst presentera det hela.
Fast ordet krumbukter är förstås som alla vet som sett Raabe motsatsen till hans framtoning. I sin prickfria smoking sjunger han med sömlös röst som tar sig mellan röstlägena utan hörbar ansträngning. Främst sjunger han som man gjorde på den tiden det begav sig i ett högt tonläge, med ljus vacker röst. Han rör sig elegant, med ytterst små rörelser. Hela uttrycket sitter i rösten, inte i kroppen.
Mellan låtarna levererar han lakoniska betraktelser, inte sällan underfundigt humoristiska. Skratten var många under denna stämningsfulla kväll. Konstrasten mellan Max Raabes djupt behärskade kroppsspråk och hans prat är fulländat komisk.
Orkestern, elvamän och en kvinna, gjorde sitt med en del rolig koreografi och olika hyss. PalastOrchester är som ett superproffsigt Phontrattarne. Här finns mycket att lära. Inte minst skulle en publikfriande låt som roliga "Meinkleinengrüner Kaktus", som drog det största publikjublet, vara ett tillskott till repertoaren.
Blandningen var stor, från vackra stycken till de som mest är roliga. Tyngdpunkten låg förstås på det tidiga 1900-talets dansmusik men det blev också till exempel fina versioner av Brecht/Weills "Bilbao" och Tom Jones "Sexbomb". Bland extranumren blev det Britney Spears (skriven av Max Martin)"Oops I didagain" och Abbas "Supertrouper", allt gjort lika mycket med säker stilkänsla som med glimten i örat.
Som allra sista sång kom "Dream a little dream of me" och en originell och minnesvärd konsert var tyvärr över.