Det är alltid roligt att gå på ett evenemang som man inte vet vart det ska ta vägen. Och där ett plus ett blir tre. Så var det när ”husockupanten” Martin Hederos startade sin serie med oväntade möten.
Konserthuschefen inledde med ett tal där hon påpekade att detta var första evenemanget i husets 10-årsjubileum. Martin Hederos är en av de som hon kallade ”husockupanter” i det att de fått utforma sina event efter eget huvud. Hederos gör sammanlagt fem konserter med olika personliga favoriter. Först ut var sångerskan Jolie Holland från Texas, en person han aldrig träffat tidigare men beundrat länge. Nu möttes de dagen innan och repeterade för första gången.
Den, som i likhet med mig, lyssnat in henne i förskott, blev överraskad. Här blev det inget av den melodiösa americana hon brukar göra. Även om vissa låtar kändes igen så var de omstöpta i en hybridform med drag av jazz, folkmusik, rock, blues, psykedelia, gospel, och ja, det mesta. Hennes gungande rotcountry blev denna kväll emellanåt stökig brötmusik. Det var på gott och ont, men hela tiden spännande.
På plussidan stod just att man inte visste vad som skulle hända. I bandet ingick förutom Hederos på piano, orgel och fiol, eminenta Torbjörn Zetterberg, bas, och Lars Skoglund, trummor. Båda med ett förflutet i huvudsak inom den moderna jazzen. Lägg till gitarristen Stevie Weinstein som Holland tagit med sig från Texas. Det är musiker som kan sina instrument utan och innan, och jag blev än mer imponerad av Martin Hederos själv, hans spel på alla instrumenten visade en lika skicklig som innovativ musiker. Inte minst hans fiolspel lyste, även i en rolig kombination där Holland spelade fiddla (tror jag det var).
Jolie Holland använde främst sin röst som ett slags instrument. Hon har rejäla röstresurser och mer gestaltade än framförde sina låtar. Det gjorde också att det var svårt att uppfatta texterna även om det bidrog till det suggestiva intrycket.
Det gjorde även att det som saknades mest blev ännu tydligare. Jag hade förväntat mig att Martin Hederos i detta koncept skulle presentera det hela mer än man gör vid vanliga konserter. Nu var det snarare tvärtom. Det sades just inget från scenen, det var som om alla i publiken skulle var införstådda på förhand. Det drog ned helhetsintrycket rejält tyvärr.
Viktigast är förstås ändå musiken och där blev det precis så annorlunda som man kan hoppas när oförutsedda möten tar sin egen riktning. Det ska bli spännande att se hans fortsatta vandring på okända stigar.