En smalfilm kastar en flämtande bild på väggen och visar rasslande några klipp från en stor grotta. I ett par avlånga montrar längs rummets kortväggar ligger vad som verkar vara vetenskaplig litteratur och uppsatser uppslagna under glas. Den initierade kan möjligen utläsa att texterna handlar om Sydamerika och Chile eller Patagonien, den sluttande högplatå som breder ut sig i världsdelens södra ända. Mot långväggarna två större montrar som är oväntat tomma. I den ena, den största, ligger bara två spetsiga klor och ett par stora kulor spillning. Bajshögarna ser oväntat färska ut, i varje fall för att vara placerade i en museimonter, och skulle kunna komma från en mycket stor häst eller möjligen en ko som är lite hård i magarna. I den andra, nästan lika stora, är de enda föremålen två pälsfragment. Det ena kunde vara en rävboa efter en djurrättsaktion, det andra är mer gäckande och täckt av ett pansar av små benbitar.
Den argentinska, i Finland boende, konstnären Axel Straschnoys installation ”Neomylodon Listai Ameghino” fyller ett rum på evolutionsmuseet och är en alldeles fantastisk färd genom en mänsklig drift till kunskap och ära. Verket bygger på en jakt på ett jättetrögdjur som engagerade europeiska forskare under slutet av 1800-talet, efter att en tysk fårbonde i Chile hade snubblat över en grotta fylld av spännande fynd 1885. De välbevarade päls- och benbitarna, de nästan ångande exkrementerna och forskarnas stora sug efter sensationella upptäckter ledde till slutsatsen att det jättelika djuret fortfarande levde och vandrade omkring i Patagoniens mer svårtillgängliga terräng. Fynden spreds ut på universitet och museer i Europa, avhandlingar och studier producerades, ett lag av professionella jägare skickades ut från London för att hitta ett exemplar att stoppa upp och placera i de kungliga samlingarna. De stora upptäckternas tid var ännu inte förbi. Fynden efter den enorma varelsen doftade berömmelse.
Axel Straschnoys loopade filmklipp, förstås från den autentiska grottan, och tomma montrar har visats i Helsingfors och ska efter Uppsala vidare till Malmö och sedan, förhoppningsvis, till Tyska och Engelska museer. Montrarna är laddade med etiketter och på varje plats visas de fynd som finns i den aktuella lokalen. Det blir en långsam, på en gång drömsk och mycket realistisk gestaltning av en liten men belysande del av vetenskapshistorien. Och i förlängningen förstås av en mänsklig fallenhet att skriva och läsa samma historia på ett sätt som gynnar det nu man råkar befinna sig i. Resterna efter det stora trögdjuret har med modern teknik visat sig vara över 12000 år gamla. Vi jagar inte längre trötta apor som är större än hus, men det viktigt att komma ihåg att vi fortfarande är begåvade med en förmåga till produktivt självbedrägeri, tunnelseende och önsketänkande. Det är förstås en oundgänglig kvalitet som har fått vetenskapen att snigla sig framåt, men också en fördämning till våra mest destruktiva sidor.
”Neomylodon Listai Ameghino” passar utmärkt på Evolutionsmuseet, som kompletterar verket med ett par små salar med mer uppdaterad information. Den här typen av konst fungerar perfekt i sammanhang av museer och universitet, och illustrerar på ett direkt och suggestivt sätt att tänkande aldrig kan vara en statisk process och att den kunskap vi producerar alltid är fången i en historisk och social kontext. Axel Straschnoys projekt ligger dessutom från ett konstperspektiv bra i tiden, och skulle med sin långsamma vandring och platsspecifika form kunna vara en perspektivförskjutande kommentar till den samlande, nästan encyklopediska, konst som tagit så mycket plats i konstvärlden de senaste åren. Jag skulle kanske önska mig en bättre finish än upphängda skynken på utställningsrummens väggar, men det är en småaktig anmärkning. ”Neomylodon Listai Ameghino” är ett skimrande projekt.