"Tall" av Theresa Traore Dahlberg,
Konst
"Solglimt"
Hospitalet
Konstnärer: Johan Ibrahim Adam, Sunniva Ingvarsson, Charlotte Landelius, Stephen McKenzie, Maja Möller, Rosita Ståhl, Theresa Traore Dahlberg, Adam Ytterberg och ett flertal anonyma patienter
Curatorer: Johanna Uddén och Eva Björkman
Arrangör: Konstfrämjandet Uppland
7– 28 september
En halvtrappa ner på Ulleråkers gamla mentalsjukhus har rummen fyllts med konst. Tonerna från Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" sprider sig från en installation längre in. De långsamma stråkarna som loopar på i samma outtröttliga lunk vaggar in mig i det slags lugn jag föreställer mig råder på ett mentalsjukhus. Ett lugn lika läkande som kvävande.
"Ett aftonljus" av Adam Ytterberg.
Utställningen Solglimt omfattar en heterogen skara verk varav vissa skapats för länge sedan av inlagda patienter, andra under sommaren av konstnärer som bjudits in att hämta inspiration från patienternas verk samt platsen. Den som känner sig rådvill i mötet mellan alstren finner stöd i ett tillhörande häfte där utställningens förutsättningar och konstnärernas inspirationskällor finns angivna. På det sättet bjuds besökaren in i skapandeprocessen.
Särskilt intagande är Charlotte Landelius ritningar över hospitalet, där det vita pappret ser ut att ha vikts över otorkad svart färg, som flutit ut över de linjära blyertsstrecken i formationer liknande de i ett Rorschachtest. Här formuleras det möte mellan ordning och kaos som hör mentalsjukhuset till, skriver recensenten.
Johan Ibrahim Adam, utan titel
De nya verken är varierade och dynamiska. Skyltdockor balanserar glaskroppar och skulpturer reser sig i rummet likt rostiga vattenväxter. Med konstens alla medel — ljud, ljus, doft och taktilitet — pockar de på uppmärksamheten, ibland på bekostnad av patienternas mer lågmälda och konventionella måleri. Här återfinns visserligen en snidad käpp undertecknad naivisten Lim-Johan, som vistades på sjukhuset 1904–1912, och ett porträtt som för mina tankar till målaren Erland Cullberg, som även han led av psykisk sjukdom. Men det är i de nya verken som galenskapen får liv, och jag frågar mig om patientkonsten verkligen kommer till sin rätt i halvdunklet mellan valven.
"Så skimrande I-II" av Rosita Ståhl.
Annars är inramningen kongenial: den leverfärgade linoleummattan, lysrörsbelysningen och det demonterbara undertaket tillför en institutionskänsla. Det är trots allt hospitalet som står i fokus för utställningen. I expressionistisk stil har Sunniva Ingvarsson tecknat platsen utanför med kol på två rullgardiner, som om avbildningen tagit vägen genom den inlagdes (van)föreställning om vad som försiggår där bakom. Den porlande fontänen har börjat spruta och skapar virvlar stora som malströmmar i dammen. Jag funderar över konsten som en brygga mellan friskt och sjukt, och slås av dess förmåga att förmedla inre tillstånd.
"Requiem recreatio recuperatio" av Sunniva Ingvarsson.