Uppsala är en central ort i Katarina Pirak Sikkus konstnärliga praktik, som det senaste decenniet har kretsat kring den ”forskning” som rasbiologin utsatte den samiska delen av befolkningen för under 1900-talets första decennier. Där författaren Maja Hagerman har gjort en storartad insats i att dokumentera den svenska rasbiologins ansikte och chefsideolog Herman Lundborg har Katarina Pirak Sikku koncentrerat sig på att utgående från sin samiska historia belysa en av de grupper som gjordes till anonym ideologisk statistik på Rasbiologiska institutet. Konstnärens stora utställning ”Nammaláhpán”, ungefär namnlösa, gjorde stor succé på Bildmuseet i Umeå häromåret. ”Namaheamiid luottat – De namnlösas spår” på Upplandsmuseet är ett slags sammanfattande uppföljare, och möjligen en slutpunkt för hela det gigantiska projektet.
Det är en mycket kraftfull upplevelse att se Katarina Pirak Sikkus känsliga gestaltning högst upp i Upplandsmuseet, bara ett stenkast från den byggnad som utgjorde den svenska rasbiologins hjärta. I synnerhet som det inte bara handlar om en angelägen, utan också skickligt utförd och estetiskt relevant utställning. Att låta delar av materialet, konstnärens reflekterande anteckningar och teckningar, klättra upp på fönsterrutorna och invadera en utsikt som också var det Rasbiologiska institutets är exempelvis fullkomligt briljant och bygger vidare på en av konstnärens grundtankar, nämligen att platser och miljöer minns eller bär sin historia som en känslomässig laddning.
Katarina Pirak Sikkus konst utgår från det Rasbiologiska institutets arkiv och blir en samling trådar som långsamt drar fram de anonyma fotografierna, hudproverna och mätresultaten till vår samtid. Den sorgliga statistiken, ämnad att förstärka mänsklighetens deprimerande benägenhet att skapa ett vi och ett dom, och i förlängningen en legitim möjlighet för den ena gruppen att förtrycka och/eller avlägsna den andra, kläs i lager på lager av riktigt liv. Dock – och det är en central del av projektet – utan att historiskt utelämnade människor lämnas ut på nytt eller genom att förstärka bilden av rasbiologerna som medvetet onda.
I utställningens till ytan största verk, ”Badjelàntta luottat”, Avtryck från Ovanlandet, har Katarina Pirak Sikku följt en forskningsexpedition som Statens institut för rasbiologi företog längs Stora Lulevatten 1926 och sökt upp platser som dyker upp i forskningen. Platserna presenteras i stora andlöst vackra fotografier, medan rasbiologiernas egna bilder har reproducerats som ganska schematiska teckningar. Pendlingen mellan skönhet och exploatering vibrerar långsamt i en historisk sorgesång som går igen i alla delar av konstnärens projekt.
Ett par stängda album innehåller fotografier av identifierade forskningsobjekt som besökaren inte får se, I ”Elsas berättelse” görs ett enskilt minne till representant för ett större skede, i några teckningar har konstnären med sig själv som utgångspunkt återskapat de nakenfotografier som togs av objekten, i en uppförstorad autentiskt lista har hon inkluderat sina egna mått. Installationen ”Guorosvuoda ája”, Tomhetens källa, griper tag i en naturupplevelse av att vandra på is som inte självklart bär och låter betraktaren stiga in i ett mörkt rum där en liten landskapsbild har sällskap av en rund yta täckt av vassa glasskärvor som både väcker ett taktilt minne av frasande is och ger associationer av farlig kollaps. Världen kan vara hur vacker som helst – den är fortfarande estraden också för våra värsta handlingar och en kluven plats.
Anslaget hos Katarina Pirak Sikku är hela tiden mycket behärskat och den historia som återberättas har många lager som inte bara berör det Sàpmi som är verkets bokstavliga utgångspunkt. Trots de stora känslorna lyckas konstnären undvika att vara offensiv i sitt projekt, som både håller närhet och en klarsynt distans. En inte helt vanlig kombination.
”Namaheamiid luottat” är den mest välavvägda utställning som jag sett på Upplandsmuseet på mycket länge, och gör inte bara upp med en obehaglig historia, utan föder naturligt en tanke på vad i vår egen tid som kommer att gestaltas på ett likartat sätt om några decennier.