För mig är YBA en punkrörelse som har haft stor betydelse. Ihopklumpade under samlingsnamnet ”Young British Artists” tokdominerade Tracey Emin, Damien Hirst, bröderna Chapman, Liam Gillick, Sarah Lucas, Rachel Whiteread, Steve McQueen och Chris Ofili det brittiska konstlivets sena 90-tal, och som alla andra på väg mot vuxendom under nämnda decennium såg jag Storbritannien i allmänhet och London i synnerhet som ett förtrollat land. Med ett uttryck som aldrig väjde för det explicita, råa, vulgära, direkta, smutsiga, högljudda, omoraliska och svårbehandlade framstod den löst sammanhållna grupperingen som direkt oemotståndlig och genom att vältra sig i medievänlig hedonism slog de också bort resterna av en dörrkarm mellan populärkultur och konst och visade att konstnärer är minst lika bra som rockstjärnor på att kasta ut tv-apparater genom fönster och idka blandmissbruk.
Det har förstås hänt en del sedan det begav sig. YBA har blivit en konsthistorisk term. De berörda konstnärerna har blivit äldre miljonärer som oftare utmanar auktionsrekord än konventioner. Elefantbajs, hajar i formalin, våld och pornografiska referenser räcker inte längre för att slå hål på det mediala flödet. Verkligheten har kanske till och med desarmerat konstens möjligheter att använda extrema uttryck. Som den tyska medieteoretikern Boris Groys har konstaterat i den smått legendariska essän ”The Fate of Art in the Age of Terror” har medialiserade krig, terrorattacker och klickvänliga halshuggningar gjort det svårt eller omöjligt att söka visuellt slagkraftiga utropstecken.
Frågan som uppenbarar sig är förstås om tiden helt har sprungit ifrån YBA-konstnärerna. Och så kunde det möjligen vara, om inte rörelsen vid sidan av sin förkärlek för den sensationella käftsmällen också hade karakteriserats av en vägran att befatta sig med skygglappar inför mänsklighetens mindre imponerande sidor. Det är också, skulle man kunna hävda, en av huvudpoängerna som framträder i Magasin III:s utställning ” The Nature of Particles”, som tar bröderna Jake & Dinos Chapman på efterlängtat Sverigebesök. Chapmanbrödernas metod är att frossa i ondska och trots att de har svår konkurrens av internet har deras verk fortfarande en kraft i slaget som inte står förebilden Francisco Goya långt efter. Utställningens nav är Goyas berömda serie etsningar med samma titel som utställningen, konsthistoriens första realistiska bilder av mänsklig grymhet i krig, som bröderna ständigt har återkommit till.
Med mörka texter som bokstavligen forcerar utställningsrummets väggar, konstbetraktande skyltdockor i Ku Klux Klan-kåpor, filmsamlingen ”Fucking Hell” och en skulptur där några uppstoppade djur bestiger varandra känns brödernas estetik igen. Det gör den också i det fyra vitriner stora landskapet ”The Sum of All Evil”, där hundratusentals miniatyrfigurer väller fram som en skvattrande ström av ondska av nazister, skelett, zombies och Mc Donalds-clowner som korsfäster, lustmördar, plågar och förnedrar varandra. Det går inte att anklaga den pyssliga våldsorgien för att vara subtil. Men i den groteska överdriften bor också ett förvånande stillsamt, misantropiskt allvar som envist fortsätter att göra ont.