Filippinerna är ett land som förekommer relativt ofta i utkanten av den nyhetsrapportering som ingår i vå rt generella flöde, men jag vågar påstå att vår kunskap om den sydostasiatiska republiken är väldigt begränsad. Tyfoner, jordbävningar, en stor export av arbetskraft och – möjligen – någon dispyt med grannländer om naturtillgångar är på ett ungefär vad som dyker upp i skallen utan vidare eftertanke.
Så är det också de skärvor av filippinsk vardag som sipprar fram genom den kristna tematiken som är det mest bestående efter mötet med den filippinska målaren Emmanuel Garibay, som just nu avslutar en lång turné genom svenska kyrkorum med att visa utställningen ”För att världen ska leva” i Uppsala domkyrka.
Emmanuel Garibay är teolog och konstnär och målar i en föreställande, tydligt berättande stil med stora tydliga gester och ett expressivt anslag med en hint av socialrealism och vaga surrealistiska undertoner.
Med sina ofta tätbefolkade bilder skulle man kunna tillskriva honom ett släktskap med den mexikanska muralmålaren Diego Rivera, som också hade ett ärende och ett tydligt narrativ i sin konst, men det är kanske troligare att Garibay refererar till en äldre konsthistoria av religiöst anknutet måleri.
Det är ett väldigt mustigt måleri som möter betraktaren i utställningen som är placerad en vid u-sväng i kyrkans ena ända, från den Södra Porten till den Norra.
Både färger och berättande stoff präglas av en tyngd som motsägs av att de kropparna som figurerar i bilderna ofta är lite utdragna och av att bilderna hänger högt upp och därmed tvingar betraktaren att titta uppåt och se motiven i kombination med rummets stora vertikala kraft. Det är ett effektivt och för kyrkorummet typiskt sätt att presentera konst. Här blir kraften mycket fysisk och direkt påtaglig, men inte särskilt överrumplande, som den till exempel blir i mötet med Anders Widoffs superrealistiska Mariaskulptur, som är Domkyrkans bästa samtida utsmyckning och som i det här fallet blir en integrerad del av utställningen som pågår omkring henne.
Emmanuel Garibay har enkelt beskrivet hällt ner passionsberättelsen och andra bibliska historier i en tätbefolkad och ekonomiskt utsatt filippinsk samtid, och även om skärningspunkten mellan samhälle och religion inte nödvändigtvis behöver vara så utmanande är det lätt att tänka sig att betraktare i det katolska hemlandet tycker att ansatsen är mer vågad.
Religion har ju som bekant en förmåga att uppröra, och inte bara när det handlar om rondellhundar – Joan Osbornes trallvänliga och inte särskilt utmanande superhit ”One of us” väckte exempelvis en förvånande avsky i mer tokreligiösa kretsar mot slutet av 90-talet. Hos Garibay inkarneras kristusgestalten i folkliga scener och vi får stiga in på barer, sätta oss vid middagsbord och röra oss genom både offentliga och privata rum. Det är berikande att få möta en liten del av en filippinsk vardag som sällan når oss i den gängse nyhetsrapporteringen, som en liten påminnelse om att de stereotyper vår begränsade kunskap gärna frammanar är förenklingar.
Det finns också ett slags sorgsen jakt på förtröstan, eller ett klassiskt gestaltat teodicéproblem, som är lätt att uppskatta hos Garibay. ”För att världen ska leva” är kanske inte den mest storslagna eller intressanta utställning som har gästat Domkyrkan de senaste åren, men den visar ändå att det inte är särskilt svårt att låta rummet dubbeljobba som konstförmedlare och att åthävorna inte alltid behöver vara varken stora eller genomarbetade för att det ska fungera.