Då och då dyker det upp undersökningar som visar att allt färre läser högt för sina barn. Trots att det pratas mycket om alla de positiva effekter som högläsningen kan ge är det så mycket annat som konkurrerar om vår uppmärksamhet. Jag läser dessa larmartiklar med intresse, håller med och funderar – men sedan kan jag inte låta bli att blanda in mig själv och bli sådär vuxet småkränkt. VI VUXNA DÅ? Det är minsann ingen som läst högt för mig sedan skoltiden! Vad hände egentligen med vuxna som läser för vuxna? När tvärdog den fritidssysselsättningen?
Att vuxen högläsning för andra vuxna överhuvudtaget lever kvar som grej är författare som Jane Austens förtjänst. Ja, och alla regissörer och manusförfattare bakom alla brittiska kostymdramer som någonsin gjorts på film. För där sitter de – den sysslolösa överklassen i sina vackra salar – och läser för varandra när kvällen faller och det inte finns SVT Play och ingen behöver hänga sin egen tvätt eller koka ris till morgondagens matlåda.
Det känns som en dröm. Alltså inte att leva i den brittiska överklassen på 1700-talet, men att ha så mycket tid över att den faktiskt räcker till högläsning. För okej att man kan skrapa ihop tid lite då och då till att läsa tyst för sig själv, men högläsning är inte alls tidseffektivt. Det är ordentligt tidsödande. Du kan inte skumma, utan du är tvungen att ta de vägar som författaren har ritat ut åt dig. Utan att snedda.
Och just där har du den stora fördelen. Du kan inte snedda. Litteraturen är de levande ordens konst, skriver litteraturvetaren och författaren Harold Bloom i sin "Hur läsa och varför", som gavs ut på nytt förra året. Hans svar på boktitelns fråga "hur läsa" är ett tydligt "högt". På skrivarkurser landet runt ges rådet att den som skriver bör läsa sina texter högt för sig själv. Först då känner man textens flyt och rytm.
Ibland smygpraktiserar jag högläsning, när en bok jag läser är särdeles intressant eller vackert skriven och jag bara inte kan låta bli att läsa upp några stycken för maken. Det är förstås tämligen värdelöst för honom att höra helt lösryckta stycken, lite som att höra någon återberätta ett skämt som krävde att du var där för att förstå det. Men jag kan inte låta bli. I sådana stunder drömmer jag om att få högläsa hela boken. Ett kapitel varje kväll. Mysigt. Romantiskt. Jag lanserar idén löst då och då, men aldrig på så mycket allvar att det ens kan uppfattas som något att faktiskt ta ställning till.
Att läsa högt är en kärlekshandling. Det vet alla som läst för ett barn vid läggdags. Närheten och den delade upplevelsen är värdefull för båda parter. Att läsa för någon annan är att ge någon av sin tid – vilket ju är något av det dyrbaraste man kan ge någon i vårt nutida samhälle. Det är inte heller någon slump att man ofta hör "läsa högt" tillsammans med "ta ut någon på promenad" när diskussioner förs om vilka livskvalitetshöjande saker vi önskar att det fanns mer tid till i äldrevården.
Samtidigt är vi kanske närmare den vuxna högläsningen än på mycket länge, tack vare ljudboksexplosionen. Fördelen med att låta ett proffs läsa högt för en är förstås att du då slipper någon som stakar sig, eller inte vet hur man uttalar olika namn. Men stakande läsning av en livs levande person har något speciellt. Jag säger "kärlekshandling" och hoppas på en trend, men tror kanske mer på en smygande undergroundrörelse, kanske hos de som skärm- och mobilfastar och plötsligt märker att de faktiskt har tid över.