De flesta böcker som köps i vårt land är så vitt jag förstått deckare. Trots att man mer och mer, särskilt utomlands, börjat kalla dem för ”nordic noir” så finns fortfarande ett visst nedlåtande inför genren. Dumt, här som i allt annat handlar det om bra och dåligt, om nyanser. Här ovan finns ett urval av bredden, men ska man bara läsa en – ta ”Den siste pilgrimen”, som är mästerligt gjord.
Ser man över en period bakåt så har kriminalromanerna blivit alltmer jämställda. Det är snarare regel än undantag att det är en kvinna och en man i centrum, gärna med olika sexuella preferenser. Den gängse schablonbilden av polisen som ensamvarg, alkoholiserad, skild och med dåligt förhållande till eventuella barn finns förvisso, men är i utdöende. Författarparet Butler & Öhrlund har fått en hit med sin psykopat Silverbielke, skurken som tagit fokus från polisen, vilket är lite skrämmande då denne är bland de mest cyniska personer som skildrats i en svensk deckare. Och jag är rädd att han blivit något av en idol trots att det ska var satir.
Än så länge mördas dock fler kvinnor än män, något som kan kännas en aning förlegat. Trenden att hitta på allt mera raffinerade mordsätt finns tyvärr kvar, något som själv inte är särskilt förtjust i. Inte heller att antalet barn som offer också har ökat.
Samhällsutveckling tar som vanligt rejäl plats, som ett arv efter Sjöwall-Wahlöö. De fick se sin skapelse Martin Beck bli en alltmer urvattnad tv-figur, men läs gärna böckerna – de håller och finns nyutgivna i pocket. De är också fortsatt något slags referenspunkt för genren.
Kriteriet på en bra deckare är ju också egentligen att man läser den med behållning oberoende av gåtans lösning.