Den fotografiska bilden har genomlevt flera revolutioner under de senaste decennierna. ĂvergĂ„ngen frĂ„n analog till digital teknik Ă€r sĂ„ klart den största och mest genomgripande förĂ€ndringen, bĂ„de för att den i grunden har förĂ€ndrat fotografens hantverk och för att den har gett en tillgĂ€nglighet som har lett till en formlig bildexplosion - vi befinner oss fortfarande i en förĂ€ndringsprocess och kan knappast Ă€nnu överblicka konsekvenserna av att i stort sett varenda mĂ€nniska gĂ„r omkring med bĂ„de en kamera och möjligheten att publicera sina bilder pĂ„ fickan. Men det Ă€r inte bara de tekniska förutsĂ€ttningarna som har styrt utvecklingen. För nĂ„gra tiotals Ă„r sedan betraktades fotografiet med skepsis i konstsammanhang, medan det i dag Ă€r ett lika sjĂ€lvklart material som oljefĂ€rger, och pĂ„ den resan har ocksĂ„ fotot lĂ€mnat en fĂ„fĂ€ng dröm om att agera som ett objektivt sanningsregistrerande redskap.
Striden mellan det högstĂ€mda autenticitetsansprĂ„ket och insikten om att oĂ€ndligt mĂ„nga val formar den sanning en bild berĂ€ttar började tidigare, och varade lĂ€nge, men om man vill hitta en startpunkt dĂ€r det svenska fotografiet började formulera sig bortom en dokumentaristisk tro pĂ„ âavgörande ögonblickâ sĂ„ lĂ€ggs den lĂ€mpligen 1982. Det Ă„ret startades nĂ€mligen bĂ„de Nordens Fotoskola pĂ„ Biskops-Arnö och Fotohögskolan i Göteborg, och det Ă€r â som Malena Rydell konstaterar i en historisk överblick i Nordens Fotoskolas jubileumsbok Trettio â knappast nĂ„gon tillfĂ€llighet. Tillsammans har de bĂ€gge skolorna, Nordens Fotohögskola med en större tyngdpunkt pĂ„ bildjournalistiskt berĂ€ttande och Fotohögskolan mer inriktad pĂ„ renodlat konstnĂ€rligt fotografi, utgjort ett betydande fundament för det svenska samtidsfotografiet.
Boken Trettio, Nordens fotoskola, Biskops-Arnö Àr ett 30-Ärskalas som vill vÀldigt mycket. De trettio fotografer som har valts ut för att representera de 550 elever skolan har utbildat under de senaste tre decennierna ska spegla en fotografisk bild i förÀndring, visa varifrÄn vi kommer och allra helst ocksÄ vart vi Àr pÄ vÀg, antyda en stor bredd och dessutom slÄ fast och peka pÄ den kvalitetsstÀmpel som skolan faktiskt har. Det sistnÀmnda har kanske haft högsta prioritet, och visst Àr boken nÄgot av en stjÀrnparad.
Thomas WÄgströms svartvita och grovkorniga serie Boxare, frÄn 1985, inleder och anger den tradition som skolan hade att utgÄ ifrÄn. Rektor Mats Lundborg pÄpekar ocksÄ i ett förord att utbildningen tog avstamp i Christer Strömholms alltjÀmt legendariska Grundkurs för fotografisk utbildning. Redan Nina Korhonens bilder pÄ temat minne, som ocksÄ hör till de Àldsta i boken, har emellertid ytterligare en dimension och visar med sitt mer aktiva narrativ (dÀr fotografen pÄ ett mer uppenbart sÀtt styr bildinnehÄllet) att nÄgonting hÄller pÄ att hÀnda. Fotografiet lÀmnade den stora berÀttelsen och blev en myriad av smÄ berÀttelser i stÀllet, och av bara farten en konstform i egen rÀtt. Korhonen representeras för övrigt ocksÄ med nÄgra plÄtar frÄn sitt mycket senare, men lika utmÀrkta, projekt om sin till USA utvandrade mormor.
Donald Boströms bilder frÄn VÀstbanken Àr utomordentligt starka och lyckas ÄterberÀtta en evig konflikt utan att falla tillbaka pÄ schabloner. Lena Granefelts dokumentÀrserie Slussen Àr en manifestation över den snapshotsestetik som hittade in i det professionella fotot under det tidiga 90-talet. Annica Karlsson Rixons utforskande av genusmasker och kropp Àr i det nÀrmaste klassiker frÄn samma tid. Anna Clarén (som i egenskap av utbildningsansvarig pÄ Nordens Fotoskola ocksÄ skriver i boken) representerar ett förhÄllningssÀtt som utgÄr frÄn det intima jaget. Joakim Eneroths Swedish Red, som dokumenterar faluröda husfasader sÀger nÄgot storstilat med smÄ medel. Pieter ten Hoopen, à sa Sjöström, Elin Berge och Robert Henriksson Àr andra bildberÀttare som har satt eller Àr i fÀrd med att sÀtta ett avtryck i samtidsfotot.
Helheten blir vÀldigt spretig, vilket i och för sig knappast Àr förvÄnande med projekt som ryckts ur sina ordinarie sammanhang, och jag hade gÀrna sett att redaktörerna Sofia och Markus Marcetic hade infogat nÄgra tankar om sitt urval. Det kÀnns exempelvis som om det Àr ett onödigt stort fokus pÄ internationella, kanske vÀl uppenbart dramatiska, projekt. Möjligen ett försök att skapa enhetlighet. De enskilda delarna Àr det emellertid inget fel pÄ. Med material frÄn trettio duktiga bildberÀttare gör boken utan tvekan sitt jobb och slÄr fast Nordens Fotoskolas stora betydelse.
I en tid dÄ allt fler svenska dagstidningar drar ner pÄ sina bildredaktioner, vilket kommer att fÄ allvarliga följder för kvaliteten i det journalistiska arbetet, Àr Nordens Fotoskola dessutom kanske viktigare Àn nÄgonsin.