Väldigt många fritidskonstnärer använder konsten som ett sätt att fly vardag och brödjobb. Färg, duk och penslar blir symboler för drömmen om ett annat liv. För Tor-Göran Henriksson, som har arbetat som plastikkirurg och överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, förhåller det sig tvärt om . Sedan 1977 har hans konstnärskap kretsat kring, hämtat inspiration ur och diskuterat den sjukhusmiljö som har varit hans yrke. Vid det här laget är hans naivistiska sjukhusmiljöer, i huvudsak befolkade av sjuksköterskor i ålderstigna uniformer, nästan en egen genre i Uppsalas konstliv. I den nyutkomna boken Mina systrar framgår det med all önskvärd tydlighet hur sammanhållen Tor-Göran Henrikssons produktion faktiskt är.
Mina systrar ger ett generöst konstnärsporträtt och vid sidan av ett par inledande essäer av Torsten Ekbom och Leif Zern berättar Tor-Göran Henriksson själv om både vägen till sitt skapande och ger direkta kommentarer i bildtexterna till ett hundratal målningar och skulpturer.
Det är en på en gång kärv och hjärtlig sjukhusvärld som skildras i Tor-Göran Henrikssons konst. De blåklädda sjuksystrarna med vita stärkta förkläden rör sig i en avskalad miljö där såväl läkare som patienter är en smula malplacerade. Sköterskan - systern - är den som står för ruljansen och hjärtat i vården. Patienten är utsatt och konstnärens egen yrkesgrupp, läkaren, glider runt som en (ibland bokstavlig) tupp med frälsarkomplex och empatistörningar. Det är också som ett synliggörande av en viktig och sällan uppskattad kår som Tor-Göran Henrikssons konst oftast tolkas. Systrarna ser ofta utarbetade ut, tar gärna en rökpaus och faller ibland ihop över fikabordet. Men som kollektiv rör de sig hela tiden framåt, och till och med när en syster kollapsar i fosterställning i en rondskål förstår betraktaren att en avbytare tar vid. Det finns en sävlig skönhet i Henrikssons samlade produktion och en serie stilleben där rondskålar får bära ett par kolor eller lakrisbitar preciserar mot en känsla som skulle kunna beskrivas som de små tingens gud, om inte uttrycket redan vore upptaget.
Ramarna är en integrerad del av verken, och detta, tillsammans med den vänliga, nästan humoristiska, samhällskritiken gör att Henriksson allra bäst kan beskrivas som ”en länk mellan Döderhultaren och Bror Hjorth”, som Torsten Ekbom konstaterar i sin text.
De gamla uniformerna, ramarna, uttrycket och miljöerna är mil från den hektiska värld vi vanligen ser i samtidskonsten. Jag är inte odelat säker på om jag tycker att Tor-Göran Henriksson är befriande otidsenlig eller för låst i det förflutnas former. Det lutar dock åt det första, och konstnären har tveklöst vunnit väldigt mycket på sin tajta motivsfär. Som självlärd konstnär undviker Henriksson tack vare detta den bristande konsekvens som är autodidaktens kardinalfel.
En illasinnad tolkning skulle också kunna påstå att Tor-Göran Henrikssons samlade produktion begråter en självutplånande kvinnoroll som i bästa fall snart ska vara historia, men det är nog rimligare att, som konstnären själv föreslår, uppfatta det historierande anslaget som en tydlig form som egentligen inte alls är bunden i tid. I själva verket skulle jag till och med vara benägen att kalla den tematiska underström som dominerar i Tor-Göran Henrikssons konstnärskap för en ganska tidlös dröm om medmänsklighet.
FOTNOT: Just nu pågår också utställningen Mina systrar, med skulptur och måleri av Tor-Göran Henriksson, på Galerie Aronowitsch i Stockholm (tom 17/4).