Allvarsam lek på Tate Modern

Hur roligt får det vara på ett konstmuseum innan platsen förvandlas till nöjesfält? Svaret är givetvis att det får vara hur roligt som helst så länge man inte tappar bort konstens betydelse, som är annat än den rena underhållningen.Just nu kan man roa sig på det allvarsamma sätt som bara kulturen är mäktig, och detta på den institution i London som blivit den verkliga publikmagneten, nämligen Tate Modern.De båda arkitekterna Herzog och de Meuron som förvandlade den gamla kraftstationen vid Themsens strand till konstarenan nummer ett visste vad de gjorde. Sju år efter invigningen är den väldiga konsthallen redan för liten och en minst sagt spektakulär tillbyggnad är beslutad.Men ännu är det alltså "gamla" Tate Modern som gäller, och att den svindlande höga hallen är en utmaning för de inbjudna konstnärerna har redan tidigare kunnat konstateras.Invigde gjorde som bekant Louise Bourgeois med jättespindel och väldiga utsiktstorn, och sedan har de internationella storheterna avlöst varandra med fantastiska lösningar på ett uppenbarligen inspirerande uppdrag: att fylla turbinhallens väldiga rumslighet (mer än 30 meter i takhöjd) med konst.Minnesvärda är bland andra Anish Kapoors, Olafur Eliassons och Rachel Whitereads installationer.Nu är det tysk-svenske Carsten Höller som fått det hedervärda uppdraget som han löst på det mest underhållande och samtidigt intelligenta sätt.Från de olika våningsplanen tar den modige sig ner till bottenplanet via vindlande rutschkanor. De som inte vågar ge sig ut i luften kan med behållning beskåda verken som även fungerar som konst i sig utan den tveklöst trendkänsliga interaktion som avkrävs den som vill åka.Det finurliga med Höllers verk är just denna dubbelhet: på en gång svindlande handfasta utmaningar där publikens medagerande är ett villkor, och samtidigt mycket platsspecifika installationer som tar det väldiga rummet i besittning, precis så som dagens konstkoncept kräver. Och alla har roligt, somliga genom sitt aktiva deltagande, andra som intresserade iakttagare av de modigas sekundsnabba förflyttning från tak till golv.Höller har i dag en internationell position av rang och presenteras i London som tysk konstnär. Vilket givetvis är riktigt om man ser till ursprung. Som svenskar har vi ingenting emot att räkna honom som landsman eftersom han sedan flera år tillbaka är bosatt och verksam i Stockholm och redan hunnit representera Sverige vid Biennalen i Venedig.Färgfabriken i Stockholm är något av hans hemarena, och där gavs också i höstas ut en bok om hans projekt One day one day, som visades i Färgfabriken 2003.Boken, med essäer av Jan Åman och ­Nathalie Ergino, säljs nu i Londons konstbokhandlar.För den som vill lära känna Höllers konstnärskap är One day one day, som med sitt suveräna bildmaterial dokumenterar utställningen, att rekommendera.Inte mindre roande än Höllers kanor är den schweiziska konstnärsduon Peter Fischli & David Weiss stora inträdesbelagda utställning i Tate Modern (museet tillämpar samma framgångsrika politik som prövats på Moderna museet i Stockholm med fritt inträde och avgift till vissa utställningar).Flowers & questions är en retrospektiv som rymmer det mesta: konstnärernas vilda experiment i projektet The way things go där bil­däck rullar mot tända ljus som tuttar eld på stubintrådar som i sin tur vidarebefordrar rörelsen till flaskor som tömmer sitt innehåll i behållare, och så vidare och så vidare i en ändlös, underbart barnslig lek med orsak och verkan.De båda filmerna om detta våghalsiga projekt är en veritabel uppvisning av vad homo ludens, den lekande människan, är mäktig när hämmande regler och tabun åsidosätts.Det är hejdlöst underhållande och samtidigt så ­ext­remt befriande att man som betraktare aldrig vill sluta titta och överraskas.Än mer övertygar dock Fischlis och Weiss fantastiska kombination av lek och allvar i det myller av små lertablåer som tillåts kommentera de flesta av tillvarons vinklar och vrår.Besökarna går från tablå till tablå fnissande, skrattande och kommenterande de på en gång humoristiska och ohjälpligt avslöjande scener som utspelar sig i konstnärernas medvetet valhänt formade lertablåer.Där är kvinnan framför spegeln i badrummet, där är Albert Einsteins gott sovande föräldrar sedan sonen just koncipierats, alkemistens experiment, främlingars möte i natten, ett alpint stilleben med vandringskänga, alprosor och ränsel, Livingstone inför vattenfallet, och en interiör från tandläkarpraktiken — allt formulerat på ett ständigt överraskande och omåttligt roande sätt.Utställningen omfattar även konstnärsduons fascinerande dubbelexponeringar av blommor och svampar, på en gång dekorativa och explicit medvetna verk som åskådliggör varseblivningens relativitet, vidare konstnärernas grå skulpturer där bland annat den väldiga Large question pot vars innerväggar är fulltecknade med ­existentiella frågor ingår.De allt annat än insmickrande fotografierna från flygplatser, tidigare publicerade i bokform, hör också de till Fischli & Weiss mer uppmärksammade verk som här ingår i deras rikt varierade utställning.Sällan har man så roligt på ett så medvetet och meningsfullt sätt som på Tate Modern denna vinter. En utställning man önskar skulle få Stockholm som adress.