Nu står den äntligen där – den tio meter höga skorstensliknande vertikalen. Den är ett smycke. Jan Svenungssons skulptur blinkar flirtigt mot surrealismens kändaste verk (typ Magrittes pipa), sätter fingret på en ofta glömd industrihistoria och viskar försynt att samhället hela tiden är statt i förändring. Det finns de som har retat sig på verket, men eftersom de i stora drag utgår från en konserverande position kommer de snart att ändra sig. Svenungssons skorsten är inte en anomali i sin miljö, tvärtom. Den smälter in. Protesterna har också varit av semantisk art. Hade skulpturen inte beskrivits som en skorsten utan som en förenklad dorisk kolonn som vill lyfta det antika arv som finns i alla kunskapsstäder genom att peka på och knyta an till den tomma kolonn som står bredvid Nelson på Trafalgar Square i London hade ingen reagerat.
Den tionde skorstenen skulle förstås kunna ses som ett långfinger som uppkäftigt reser sig ur myllan, men jag tror inte att den kommer att läsas så. Den är helt enkelt för vacker, lika mycket kärleksförklaring till ett urgammalt murarskrå som ett milt brott av vaneseendet. Lägg en hand på verket, blunda och njut.