Är det skatter eller skräp?

Urval och konsekvens är viktiga begrepp som skiljer en professionell konstnär från en hobbyverksam. Det går nästan inte att övervärdera förmågan att inse när en idé inte bär eller när teknik och uttryck inte fungerar. Att välja bort är en svår och respektabel konst.

Det är med viss bävan jag stiger in på Åhuset och Uppsala konstnärsklubbs samlingsutställning Ur konstnärens skattkammare, där Stina Wolter, Bodil Gellermark, Eva Murane Grantina, Gijs Weijer och sex till visar verk som av olika anledningar har fått stanna i ateljén. Det som här kallas ”pärlor som ruvar på en skimrande idé” är alltså verk som konstnärerna själva valt bort, och jag är inte säker på att det är en bra idé att lyfta fram de refuserade verken. Men visst, det är så klart möjligt att ett par verk ur en tänkt men aldrig utförd serie kan vara bra. En liten skärva som inte har hittat sitt sammanhang kan på egen hand vara sevärd. Och det finns sådana verk i utställningen.

Merparten av det som visas är emellertid lite sämre än det konstnärerna brukar prestera. Annika Danielsson Alméns rakubrända keramikobjekt präglas till exempel inte alls av den materialkänsla och elegans som annars är hennes kännetecken. Och Gunnar Stalands serieliknande blyertsrutor kommer inte i närheten av den intensitet de brukar uppvisa. Men låt oss vara generösa och uppfatta utställningen som en hyllning till förmågan att skilja kattguld från den äkta varan, och som en intressant inblick i den konstnärliga arbetsprocessen.

Begreppen urval och konsekvens dyker upp också på Galleri Strömbom, där Lars Erik Falk och Eva Sjöberg visar reliefer och skulpturer med ett konkretistiskt anslag. I den formsökande ”självständiga” konst som konkretismen representerar är förmågan att se vad som fungerar och inte fungerar oerhört central. Utan några yttre knytpunkter (motiv, narrativ, politisk kontext etcetera) att luta sig mot blir fallet hårt och skoningslöst om uttrycket pajar. Den risken är dock minimal då det handlar om Lars Erik Falk, som trots att han passerat 90-årsgränsen fortsätter jobba inom sitt etablerade uttryck. Här visas några äldre arbeten och en handfull nya. Uttrycket är ruggigt sammanhållet och det är slående hur fräscha också 30 år gamla arbeten känns. En form som tror på sig själv är nästan alltid sevärd. Den finstilta diagonalen, på gränsen mellan stående och fallande, håller fortfarande. Här finns också något av ett utforskande av det egna uttrycket, med små variationer och inom de givna ramarna, men ändå.

Eva Sjöbergs arbeten är också övertygande. En takhängande grön stålkonstruktion syns knappt men tar stolt rummet i besittning när man skärper blicken, och några svagt ristade, rumsantydande reliefer av blänkande stål har fått enkla men spännande effekter genom färgsatta baksidor som kastar ljus på väggen.

En annan tagning på ett modernistiskt arv hittar man på galleri D 12 där målaren och poeten Kerro Holmberg ställer ut kol, olja och blandteknik som förenas av en utgångspunkt i det ryska avantgardet som blommade under 1900-talets första decennier. Lili Brik, Natalia Goncharova, Elena Guro och andra kvinnliga centralgestalter återkommer i bild efter bild. Också västeuropeiska kolleger som Hjannah Höch och andra dadaister dyker upp i myllret som presenteras i antingen relativt sparsmakade kolteckningar, där tidens nötning har fått följa med från de fotografiska förlagorna, eller bubblande och färgtunga men, i de flesta fall, välkomponerade oljor. En utsökt fest för den som brinner för den aktuella perioden. Det som skulle kunna bli väl romantisk nostalgi pareras dessutom av fokuseringen på viktiga kvinnogestalter. De är i och för sig knappast bortglömda, men har fått stå tillbaka till förmån för manliga kolleger och Kerro Holmberg gör en angelägen omläsning av historien.