På det röda kakelgolvet i Galleri 1 pågår en skapelseakt i plysch. Ett stort ägg, förvillande likt en sittsäck, möter två spermieformade kuddar och installationens titel 1+1=3=1 verkar lova att ett av livets mest ordinära mirakel är förestående.
Den brittiska konstnären Mathew Newton är ett nytt tillskott i Uppsalas konstliv, även om han kanske främst är verksam i Stockholm, och hela utställningen Paintings for hospitals präglas av samma lediga anslag som det mjuka miraklet. Och kanske kan man man se kuddarna som en tydlig programförklaring till hela utställningen. Skapande och konstruktion återkommer nämligen i alla verk.
På väggen ovanför sittsäcken hänger tre färgglada målningar i akryl på akrylplast, alla med samma titel som hela utställningen, där ett ansikte anas i en silhuett, mer som en bild av en bild av en figur än en verklig figur. En ansats som ännu inte har bestämt sin inriktning. Och till höger om dessa hänger ännu en grupp om tre bilder, på spegelglas, där samma fosterlika figur återkommer i ett badkar. Konnotationerna går mot förlossning eller möjligen något som liknar kalla bad och andra mer obehagliga behandlingsmetoder som har förekommit på våra sjukhus. Oberoende vilket man föredrar så handlar det om händelser som ska skapa, bygga eller i varje fall påverka personlighet.
Att skapa och låta sig skapas - ytterligare en grupp om tre verk förtydligar under titeln I thought I knew myself, but you see right through me. Av marmorerat papper har Mathew Newton skapat collage som vagt minner om innandömen och ett kranium. Det finns alltid nya synvinklar att betrakta ifrån.
Två installationer, Play-doh cave och Drip-drop-tick-tock, slår spiken i kistan. Den förstnämnda består av en cigarrlåda som har förvandlats till en grotta med färgglade stalaktiter och stalagmiter i trolldeg, accentuerade av ett bergigt blyertslandskap på väggen bakom. Den senare tar udden av det allvarligt mytologiserande genom att presentera ett par glasburkar, snöre och hushållssoda i en Tom Tits-inspirerad installation där vätskan vandrar på snöret och kristalliseras. En hint om de naturlagar som faktiskt styr det mesta, och dessutom en påminnelse om att man inte behöver ta det hela så förbannat allvarligt.
Möjligen är utställningen mindre fokuserad än den kunde vara, men på det stora hela presenterar Mathew Newton en snygg och väl sammanhållen helhet.