Stor bredd i det lilla. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta en gallerirunda i Uppsala just nu.
På Galleri 1 avslutas vårsäsongen med en märklig utställning, Volterra och det toskanska landskapet, som nog gissningsvis har blivit en stor överraskning också för Uppsala konstnärsklubb. Tanken var ett utbyte med toskanska Volterra och ett fokus på skulpturer i alabaster. Och det låter ju inte så illa. Konstnärsklubbens utbyten brukar kanske inte alltid resultera i klockrena utställningar, men de brukar åtminstone finnas en underton av fruktbart samarbete och kreativitet. Här framkallas egentligen inga andra känslor än ett visst medlidande med den som haft det olyckliga uppdraget att hänga upp alltihop.
Förutom att tjugo verk i mellanformat är mycket fler än lokalen klarar så är problemet att flertalet deltagande verk kunde ha valts ut på valfritt turisttätt torg, och det inkluderar de två antika alabasterreliefer som trots allt smugit sig in i utställningen. På nedervåningen dominerar slätstrukna toskanska landskap som möjligen, men bara möjligen, får det att skrika i gommen på den rutinerade vinresenären. En trappa upp är uttrycken fler och ett expressionistiskt, inte alldeles tokigt, vattenfall trängs med något modefoto och en vällustig fotografisk nakenstudie med samma subtila kvaliteter som på 60-talet lanserade begreppet ”den svenska synden”. Helheten är i det närmaste kuriös.
Betydligt mer fokuserat är det på Galleri London, där fotojournalisten Linda Forsell med utställningen Life’s a blast visar en serie bilder på det svåra ämnet Israel-Palestina. Projektet är inte minst utmanande för att vi är så matade med bilder på ämnet att det är svårt att hitta nya och självständiga vinklar. Det är förstås inte svårt att hitta dramatik i konfliktområdet. Våld, protester, rädsla och kontrasterande vardag utgör tacksamma motiv. Men att hitta det där lilla extra som motiverar ännu ett bildreportage bland otaliga andra är inte lika enkelt om man vill ha en motivering bortom det givna konstaterandet att vi inte får vända bort blicken bara för att den sett sig mätt. Men Linda Forsell klarar biffen. Hennes motiv är på ett ungefär de förväntade. Stenkastande ungdomar, bosättare, sörjande, beväpnade män, lekande barn, vräkta och hemlösa, ockupanter och livet i största allmänhet.
Motiven spretar och Forsell iakttar utan att ta någon annan ställning än den rent mänskliga. Så långt är hennes projekt inte särskilt självständigt. Men hon stannar inte där. I bilderna finns en tydlig estetik som drar åt magasin-hållet. Trots att grundtonen är alvarlig så vågar Linda Forsell inkludera några pasteller och det gör hela skillnaden. Hon esteticerar inte konflikten och de människor hon uppenbarligen ganska planlöst möter, men väl sitt eget betraktande. Och det gör att jag ser det jag sett så många gånger tidigare med en långt större intensitet än jag, om jag ska vara uppriktig, förväntar mig.
Är man sugen på fotografi ett stenkast längre bort från verkligheten kan man bege sig till det nya hotellet vid Resecentrum, där filmaren Martin Lima de Faria visar Little local heroes, som är en fortsättning på de underhållande bilder på miniatyrfigurer som han visat tidigare. Här har Lima de Faria renodlat det narrativa draget i sina fotografier och skapat små halsbrytande berättelser där de små, små figurerna utför hjältedåd i lokalt bekanta miljöer. De släcker en brinnande örn som glider över Slottet, hjälper en asp i Fyrisån och åker karusell i en kungsängslilja och sprider på så sätt landskapsblommans frön.
De rejält photoshoppade bilderna är onekligen ganska kul, och det förefaller ligga en nästan manisk besatthet bakom deras tillkomst. Men att varje bild, precis som tidigare, visas i en rad olika format och tryck ger en känsla av bildbutik som åtminstone för mig påverkar helheten negativt. Å andra sidan skulle förmodligen Gallerix eller Ikea vara intresserade av ett samarbete med tanke på bildernas breda träffyta.
Betydligt sobrare är de på Galleri Strömbom där Den svart-vita konsten, som utställningsnamnet avslöjar, visar verk som håller sig till två enkla färger. Hela elva konstnärer, varav alla tidigare visats på galleriet, deltar med ett eller flera verk. Och vore det inte för den färgmässiga begränsningen skulle det spreta mer än lovligt. Men tack vara begränsningen fungerar Eva Rodenius vävar, Denis Stéens träsnitt, Lars Wallins applikation på gallon, Ellen Cronholms dramatiska limtryck, Lars Erik Falks tajta serigrafier, Marie Falkstens framskrapade miniatyrer och Albert Contreras tjocka (alltså bokstavligt feta) måleri utmärkt tillsammans. Uttrycken varierar, men den konkreta, formsökande, blicken är en gemensam nämnare för många av galleriets konstnärer. En utomordentligt snygg och kompetent utställning som kan erbjuda den perfekta svalkan en varm dag.