Berättelsen som aldrig tar slut

Konstmuseet skiljer sig på en avgörande punkt från konsthallen. Det förra har samlingar, den senare inte. Samlingar innebär ansvar i form av vård och förvaltning, arbetsuppgifter som konsthallen "slipper". Men samlingar innebär även (och främst) en historisk bas som möjliggör fördjupning och ökad förståelse för konstens historia och utveckling.

Sällan blir dessa kvaliteter så synliga som hos Moderna museet denna försommar. För ett par veckor sedan öppnade man e stor utställning med en av samtidskonstens främsta företrädare, målaren Karin Mamma Andersson, en berätterska med stora delar av konsthistorien som referensram och samtalspartner. Och i dag vidgar man horisonten ytterligare med den stora inventering ur de egna samlingarna som fått namnet 10 historier. Här knyts på ett nästan programmatiskt vis dåtid och nutid samman på ett synnerligen fruktbart sätt. Det är naturligtvis som museets chef Lars Nittve skriver i förordet till den påkostade katalogen ingen tillfällighet att man presenterar dessa båda utställningar parallellt. Tanken är att ge publiken en möjlighet till fördjupad kunskap och insikt om hur det berättande drag som präglade så mycket av den svenska modernismen under det förra seklets början också finns hos dagens konstnärer. Karin Mamma Anderssons utställning är ett utmärkt exempel på detta förhållande.

10 historier är curatorn Cecilia Widenheims verk. Som ansvarig för svensk och nordisk konst på museet har hon den verkkännedom och konsthistoriska kunskap som är en förutsättning för att en utställning av det här slaget ska bli bra, Uppenbarligen har Widenheim börjat "mitt i konsten" när hon sammanställt de över 300 verken, inte i någon teori eller förutbestämd läsart. Det är just detta faktum som gör utställningen så övertygande och som innebär att den erbjuder många aha-upplevelser för betraktaren.

De tio historier som det hänsyftas på i utställningstiteln är helt enkelt hämtade ur enskilda, centrala konstverk som får stå som signaturer för de olika avdelningarna. Så har exempelvis Sven X-et Erixons målning Tidsbild från 1936 fått ge namn åt en avdelning där man återfinner bland annat Bror Hjorths Kappsläden (1922) och Martin Edmonts Varietécafe vid stängningsdags (1938). Märkligt framsynt tycks Peter Weiss stora målning Das grosse Welttheater från 1937 vara; en nästan visionär dystopi som med historiskt facit i hand kan läsas som en bild av det kommande holocaust, som Aris Fioretos skriver i sin essä i katalogen.
Fioretos är en av tio författare och journalister som inbjudits att utifrån konkreta konstverk ge sin introduktion till varje "berättelse". Göran Greider har fått svara för avdelningen Humanitet, där man bland annat finner den stora målningen Jury (Censur) av Nils Wedel (1928). Framför en granskande jury, utförd i kubistisk stil, ligger en skulptur av Bror Hjorth för granskning/censur. Avdelningen innehåller även bilder av mer propagandistisk karaktär av bland andra Albin Amelin och X-et. Just Amelin är företrädd men en mycket originell målning från 1932 med titeln Gatubild - ett av många verk som man som museibesökare får möjlighet att se för första gången.

Tidsresor med kameran som redskap innehåller bland annat Anna Riwkins bilder av en missionerande Ottar i svensk glesbygd och Sven Järlås intressanta fotoserie från New York 1939. För texten till denna avdelning svarar fotografen Gerry Johanson. Andra skribenter i den originella katalogen är bland annat Sigrid Combüchen, Bengt Lagerkvist och Ingvar Holm.
Kvinnornas plats i modernismen är väsentlig och har fått rejält utrymme i utställningen. Att Sigrid Hjertén fått en egen avdelning är som sig bör; lägg särskilt märke till målningen Den röda rullgardinen från 1916 - en bild vars radikalitet fick konstnären själv att avstå från offentliggörande. Nu kan den ses och beundras tillsammans med flera av Hjerténs övriga mästerverk. Men också Vera Nilsson, Tora Vega Holmström, Tyra Lundgren och Siri Derkert har sina givna platser i utställningen. Och bland männen måste Nils von Dardel och has Den döende dandyn nämnas - en av museets mest efterfrågade målningar som nu får tjäna som dragplåster till utställningen.

Vad berättar då konstnärerna som var verksamma under det förra seklets första hälft? Kanske törs man påstå att deras berättelser, trots sin tidsmässiga förankring, i grunden inte skiljer sig särskilt mycket från de historier som förtäljs av dagens konstnärer. Då som nu handlade debatten bland annat om balansen mellan färg och form å ena sidan och bildens berättelse å den andra. En liknande diskussion pågår just nu inom litteraturen, där några menar att berättelsen gått förlorad i formexperiment och teorier, medan andra hävdar att berättelsen alltid fortlever, om än i nya former. De stora sommarutställningarna på Moderna museet tycks mig bekräfta att så är fallet. Visst kan man i det tidiga 1900-talets måleri se åtskilligt av färg- och formexperiment, men berättelsen om människan, hennes liv och hennes tid, estetiskt, politiskt, socialt, personligt, tar hela tiden plats och blir hör- och synbar. Precis som den gör i Karin Mamma Anderssons målningar från tidigt 2000-tal en trappa ner i museet.

Berättelsen som aldrig tar slut

Det tidiga 1900-talets måleri exponeras i Moderna museets nya utställning som öppnas i dag. Och kanske törs man påstå att de berättelser de berättar inte, trots sin tidsmässiga förankring, inte skiljer sig särskilt från dagens konstnärer, skriver Cristina Karlstam.