Linjen är det mest grundläggande elementet för den som vill kommunicera i bild. Linjen, skiljande det ena från det andra, är egentligen själva förutsättningen för att det ska vara möjligt att formulera en utsaga. Peder Josefsson inledde sin bana som neorealist tidigt 70-tal, men skalade sedan bort allt utom den enkla linjen i sina kompositioner och har sedan dess varit en av de allra främsta bevararna av det konkretistiska arvet. Kanske kan man till och med säga att Josefsson är en av ganska få som har tagit den nonfigurativa, formsökande konstinriktningen ett litet snäpp framåt. Hos Josefsson finns ett avslappnat anslag som förebilderna, och många samtida kolleger inom genren, saknar. Ett tilltal som inte bryr sig ifall de stora linjerade fälten liknar raster som döljer eller abstraherar någonting i bakgrundens vibrerande färgfält. I synnerhet gäller detta konstnärens senare arbeten, där linjerna inte är lika militanta som tidigare.
På galleri Strömbom visas just nu ett litet, mycket vackert, axplock av josefssons färskare verk. Tunna gröna linjer svävande på en blå botten, omgivna av en tunn, tunn gul ram. Orange på grönt. Blått på orange. Det är rasande snyggt och direkt beroendeframkallande.