En utställning om att färga textiler med hjälp av de ämnen naturen tillhandahåller i form av blad och bark. Nej, det låter inte så kul. Men det är precis vad det är.
Adina Almén verkar i gränslandet där konst möter konsthantverk, och lyckas konfliktlöst förena de två fälten. Eller visar kanske snarare att gränserna mellan fälten är ganska fiktiva och mer sitter i dem som rör sig över dem, än i någonting naturgivet.
Galleri 1 är fyllt av en skarp, svåridentifierad men inte obehaglig doft, och från taken hänger ett tjugotal små lindade bylten, som också återfinns avtecknade i några gigantiska bilder på vaggarna. De fläckiga tygklumparna bär en självklar dramatik och rummet kunde vara skådeplats för någonting obehagligt. De omsorgsfullt inslagna paketen skulle kunna innehålla en seriemördares souvenirer, eller kanske mumifierade katter eller foster.
Några paket är öppnade och avslöjar att tygstyckena döljer en pågående färgningsprocess, som lämnar efter sig slumpmässigt färgade klänningsliknande plagg. Den naturliga batikfärgningen gör emellertid inte att den dramatiska känslan mattas, snarare tvärt om. Färgskiftningar och oregelbundna fläckar som lika gärna kunde vara intorkade kroppsvätskor som spår efter kronblad förstärker intrycket av att betrakta ett minne som inte nödvändigtvis vill bli ihågkommet.
De stora teckningarna som upprepar de hängande formerna blir nästan ikoner och förstärker effektivt känslan av omslutande helhet. Adina Almén lyckas på ett imponerande sätt visa hur man gör konst av konsthantverk, och har mycket att lära många kolleger som arbetar med hantverk. Det spelar ingen roll hur bra man utför ett hantverk, det är inte i det briljanta utförandet, säg, en skål blir ett konstverk. Det är i stället presentationen och sammanhanget som placerar skålen i en konstkontext. Blåmärken och växtverk är ett utmärkt exempel på den dramatik som finns att utvinna i nästan allt, bara man förmår se och lyfta fram den.