Med hjälp av Ariadnes tråd kunde Theseus ta sig ut ur den monstruösa Minotaurus labyrint. Principen är mycket enkel – lämna ett spår och följ det för att hitta tillbaka. Den röda tråden är ett väsentligt begrepp – i såväl konst som liv tenderar vi att klaga högljutt om den inte är synlig. Och samtidigt får den inte vara ett övertydligt radband. Gärna lite trasslig, och med några knutar och oväntade irrfärder. Ungefär så ska den se ut.
Det uppsalabaserade konsthantverkskollektivet Kaleido har valt att ägna sin sommarutställning år just den röda tråd som på en gång binder samman och markerar skiljelinje. Med detta som en lös utgångspunkt har gruppens medlemmar fritt skapat var sin utsaga tillsammans med de holländska kollegerna i gruppen Zône, som har sin bas i Leiden, dit utställningen kommer att vandra vidare i höst.
Och mycket riktigt kryllar det av röda trådar i Kaleidos lilla utställningsallkov, där ett fyrtiotal verk är hopträngda till ett myllrande nystan. Påfallande många konsthantverkare har tolkat temat bokstavligt. Lite övertydligt, kan man kanske tycka, men tråden binder onekligen samman och i trängseln hjälper det faktiskt betraktaren att inte gå vilse. Annica Danielsson Almén har placerat tre par tredimensionella händer som tvinnar trassel mellan sig på väggen, och från händernas liksom funderande dragkamp letar sig tråden vidare till halsband, ringar, Lovikkainstallationer, papper och keramik. Maria Lewis halsband Blodsband sticker ut en smula bland smyckena med sin eleganta kedja av röd silkestråd och små symaskinsspolar i silver. Precis som nederländska Marianne Hensel gör bland keramiken med ett par skulpturala urnor i stengods och ull som nästan ser ut som en jättes blödande tandhalsar – det är inte ofta luddigt stengods får det att ila otäckt i käkarna.
Men den röda tråden är inte bara röd, och utställningen bjuder på en rad alternativ. Cecilia Levy har till exempel gjort en halskrage av Shakespeare-modell genom att fästa samman några tusen pappersark. Fylla tomrummet, som verket heter, har fixat den röda trådens mest basala uppgift och bundit samman – de tomma sidorna återstår för betraktaren/bäraren att fylla ut. För Anne Daftler är den röda tråden ett barndomsminne och hon har låtit en blommig badmössa bli en skål av porslin. Och Anna-Karin Sjöblom knyter ihop säcken genom att täcka bord, skål och objekt i samma vaxade och batiktryckta hamptyg.
Utan att bjuda på några riktiga sensationer formulerar Den röda tråden/De rode draad en helhet som rymmer både stora bokstäver och finstilta viskanden. Ett större rum skulle kanske synliggöra verken lite bättre, men eftersom konsthantverk är något som definieras genom att ständigt stå i förhållande till en idé om funktion bör objekten klara trängseln, och det gör de överlag. På det stora hela visar Kaleido och Zône att det går alldeles utmärkt att koka soppa på en tråd.