Bror på sina egna villkor

Den liderliga Bror Hjorth. Den rökande Bror Hjorth. Den självmedvetna Bror Hjorth. Eller varför inte alla tre i en och samma bild?

Det är mycket Bror Hjorth på Bror Hjorths Hus just nu. I årets sommarutställning, Bilder av Bror, är det gamla konstnärshuset nämligen fyllt av bilder på sin forna innehavare. Genom en lång rad inlån från både offentliga och privata samlingar presenteras en ambitiös gestaltning av Bror Hjorths allra käraste, eller i varje fall mest frekvent förekommande, motiv. Självporträtten täcker konstnärens hela karriär och är dessutom kompletterade med några kollegers tolkningar av samma objekt. Det känns direkt att både utställningsföremålet och konsthallen är på hemmaplan. Bror Hjorths Hus kan förstås Bror Hjorth.

Självporträttet är en intressant genre som med visst fog anses avslöja väldigt mycket om sin upphovsman. Inte för att självporträtten nödvändigtvis skulle avtäcka någon större sanning om konstnären bakom duken, kameran eller valfritt medium, utan för att genren erbjuder den aktuella konstnären en möjlighet att utan hämningar odla självbild, försköna, överdriva, förlöjliga eller förfula. Ett självporträtt bär potentialen att berätta vart upphovsmannen strävar både med sin konst och sin person, och är ett utmärkt föremål att bygga myter kring. Inte minst för att de tillåter den fabulerande betraktaren att hoppa över biografiska fakta till förmån för bildens uttryck.

Helene Schjerfbecks många expressiva självporträtt har till exempel styrt historieskrivningen kring konstnären i långt högre grad än den målmedvetna yrkesstrategi man hittar om man ser på hennes faktiska liv. Men i sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att genrens popularitet inte bara handlar om en vilja att odla det egna jaget, utan minst lika ofta är en praktisk nödvändighet. Spegelbilden är en modell som alltid, och till ringa ersättning, finns till hands.

Bilder av Bror avtäcker i vilket fall som helst en rad aspekter av Bror Hjorths konstnärskap. Inte minst hur medvetet han byggde upp bilden av sig själv och sitt varumärke. Den bondromantiska stilen, den patenterade (kanske inte helt klädsamma) luggen, de distinkt rundbågade glasögonen och den eviga cigaretten i mungipan återkommer gång på gång. En stor kolteckning, målad redan 1923, visar att Bror Hjorth redan tidigt var högst medveten om hur han ville framstå. Han har tecknat sig själv som en grovhuggen, i det närmaste gigantisk, ung man som snarare vore en dräng än en konstnär om det inte vore för rosetten under halsen och en liten bit kol som ser uppenbart malplacerad ut i den väldiga näve som håller den. Bror Hjorth odlade en outsiderromantik i förhållande till de fina salongerna, med förbehållet att han faktiskt, via sina attribut, ändå ägde tillträde till dem. Han ville alltså vara närvarande på egna villkor, och dessutom med tydliga konnotationer till den folkkonst som är ständigt närvarande i hans eget skapande. Kontrasten till en ett år äldre bild, där Otte Sköld porträtterar honom, är slående. I Skölds stiliga lilla olja är Bror Hjorth betydligt mer finlemmad och mer uppenbart intellektuell och sitter försiktigt med benen i kors.

Men Bror Hjorths självporträtt är inte bara självgod mytbildning. En jämförelse med flera andra vänporträtt, till exempel av Sven Erixson och Nils Möllerberg, betonar också en rejäl dos självdistans hos Bror Hjorth, som gärna med ett leende presenterar sig som klumpig och lite apart.

Familjefadern och den gode sonen är två varianter av konstnären som kommer fram i skildringar från intimsfären. Den berömda Kafferep är naturligtvis en idealiserad och nostalgisk dröm. Men Bror Hjorth stannade inte där. I åtskilliga bilder framstår han som älskare och/eller gubbsjuk erövrare (med en parallell i ett par målningar där han dyker upp som ett lejon, både beundrad i bur och fångad mitt i akten). I Flustret sitter den åldrande konstnären på en uteservering och stirrar längtansfullt på ett par unga studenter ett par bord bort, och i Flicka i ateljéfönstret, från 1945, går han ett steg längre - framför ett fönster står en ung nakenmodell med ett nästan skämt uttryck i ögonen och i en spegel bredvid henne syns målaren framför en bild av en ondsint spelande Pan.

Egentligen är utställningens tema alldeles självklart. Alla som har förgyllt sin hemstad med ett offentligt självporträtt där den gigantiska snorren först väcker ramaskri och sedermera infogas i stadens självbild, som Bror Hjorth och Näckens polska, förtjänar naturligtvis att uppmärksammas precis så här.

Och vad kunde för övrigt, som utställningskommissarien Mattias Enström också konstaterar i den välskrivna katalogen, vara mer aktuellt i en tid av snabb digital narcissism än just självporträttet.