Hoppet är det sista som lämnar människan, brukar det heta. När det verkligen försvinner är däremot mindre klarlagt. Och vad det innebär. Är hopp en vision om vändpunkt, om att något dåligt ska bli bra? Eller är hopp bara en en känsla eller dröm om att något uselt ska bli snäppet bättre? För att vara ett så frekvent förekommande och nött begrepp saknar hopp verkligen en tydlig definition.
I en dystopisk framtid handlar hoppet i vilket fall som helst förmodligen om överlevnad. Och det är som sådant det slår emot den besökare som stiger in i Tobias Bernstrups utställning Sing my body electric på Uppsala konstmuseum. Utställningens första rum, eller i varje fall det rum man ser när hissdörrarna öppnas på Slottets fjärde våningsplan, upptas nämligen av fyra gigantiska bokstäver som är byggda på resterna av en civilisation: HOPE. Skyskrapor, industrilämningar, bilvrak, containrar, byggnadskroppar.
De dramatiska bokstäverna förefaller vara monterade av en postapokalyptisk jätte.
Eller också är det bara en tillfällighet att ruinerna stavar till just hopp. Kanske är det till och med betraktaren själv som i ren självbevarelsedrift läser in ordet i de skulpturala kropparna för att inte gå under med den civilisation som har blivit byggnadsmaterial.
Vid en första anblick ser ordet ut som en självmotsägelse, men när man rör sig runt bokstäverna ser man att det inte är helt kört. Trots att verket, som skulle kunna beskrivas som en svartsynt modellbyggares våta dröm, inte inkluderar några mänskliga figurer så finns det liv.
Ur bråtet stiger mänskligheten igen. Inte som en stolt fågel fenix som oberörd kan återskapas ur askan, utan mer som en kackerlacka som vägrar gå under. Det finns hopp. Det finns liv.
Hope, som verket också heter, är helt nytt och det skulpturala mediet markerar möjligen en ny inriktning för Tobias Bernstrup, som främst är känd som en interaktiv performancekonstnär med den ena foten på scenen och den andra i den virtuella världen.
Men installationen innehåller ändå allt väsentligt i Bernstrups konstnärskap. Apokalypsen, dataspelsestetiken, det teatrala, det äventyrliga, det på en gång tydliga och svårbestämda. Utställningens äldsta verk, videon Mantis City, skulle kunna vara pendang.
I ett öde storstadslandskap, som är hämtat från stadsdelen Pudong i Shanghai, kryper två gigantiska bönsyrsor omkring och utmanar varandra i en lek som bara kan sluta i katastrof. Inte heller här syns några människor. Den tysta skylinen är bara skådeplats och kan inte göra annat än att vänta på sin egen ruinering.
Tobias Bernstups konst bygger genomgående på sin egen mytologi och tar avstamp i dataspel, fetischer, teknoromantik och gammal science fiction. I centrum av den skapade världen står den föränderliga persona som Bernstrup iklär sig i sina föreställningar. Alltid androgyn och mångtydig.
I en av salarna möter vi konstnären själv som en staty i naturlig storlek. Han har kvinnobröst och övertydligt utmanande kläder. Han är tydlig men svårbestämd. Översexualiserad men inte definierad. Vi vet inte om han är en människa eller en android.
Bredvid statyn surrar en gigantisk fläkt, som också är en direkt hänvisning till de världar som ger konstnären inspiration. Fläkten surrar dovt och ger statyn en andning.
Karaktären återkommer i ytterligare en sal. På ett fotografi är konstnären rustad för strid som en effektiv mördarmaskin. Och i två stora gouacher ser vi honom i samma mundering som på statyn. I en av bilderna har han två överkroppar som en siamesisk tvilling.
Kropparna tar på varandra eller sig själva. Ögonen är halvslutna i njutning.
Dubbeljaget kunde vara en konkretisering av den supernarcissism som föranleder eller till och med kräver den artificiella värld Bernstrup bygger. Eller en grundförutsättning. I grund och botten handlar det förstås om om rätten för varje jag att definiera sig själv. Att vara obestämd på egna villkor. Att välja sina egna kontraster. I det skapade artificiella och teknokratiska döljer sig en djupt mänsklig drift.
I sina performances uppträder Tobias Bernstrup i allmänhet med musik. Som musiker skapar han en egensinnig italo-disco som effektivt kontrasterar med den dystopiska undertonen i det övriga konstnärskapet. På en monitor visas några föreställningar, och under perfomancefestivalen Friktioner som snart går av stapeln kommer Bernstrup att delta.
Performancedelen är nödvändig för att ge en tydlig bild av konstnärskapet. Allt sitter ihop i Bernstrups konst. Inte bara som olika delar i en produktion utan intimare, närmare.
Bernstrups konstnärskap är så sammanhållet att allt skulle kunna vara en del av samma verk. Allt, varje kostym, karaktär, låt och objekt, görs dessutom med en stort allvar som skänker helheten en väldig trovärdighet. Bernstrup visar inte bara en artificiell verklighet, han skapar den.
För att vara en civilisationskritisk dystopi är Tobias Bernstrups värld synnerligen upplyftande.