Dåligt presenterad samtidskonst

Enligt den mest fastrotade tradition av konstnärligt tänkegods är upplevelsen av konst — i sina bästa stunder — ett ifrågasättande av vår syn på samhälle, politik, estetik och själva vår mänsklighet. Dessa anspråk göder i bästa fall tanken om konst som en frihärd för oortodoxa värden och gamla tankeformer som tillåts brytas. Att konst gärna beskrivs i dessa termer i politiska och ekonomiska syften är knappast något nytt, ej heller upprörande. Det är hur vi faktiskt bör förhålla oss till den andra konsten — den vi står likgiltiga inför — man måste fråga sig.Låt vara att god konst behöver dålig konst för sitt berättigande, men vad förväntas av en betraktare av konst som inte ens klarar av att rubba den genomträngande känslan av bortkastad tid? När får vi kalla konst dålig, värdelös eller otillräcklig?Funderingarna tätnar på Norrköpings Konstmuseum där utställningen Här står du presenteras med svensk samtidskonst i fokus. Sju konstnärer i 30-årsåldern samsas om två utrymmen i museet, i skärningspunkten foto, måleri och skulptur, på många sätt sedvanliga tekniker som inte självklart påvisar någon riktning mot samtid som annars, sedan decennier, präglas av digitala och konceptuella medier.I utställningshallen hänger den nu uttjänade sviten True Colours av Juan-Pedro Fabra Guemberena, visad i många omgångar runt om i världen, då fungerande som en skarp kommentar till förtreten svenskhet och naturromantik. Dessa bilder är inzoomningar av svensk natur och frammanar krypande känslor av igenkänning; bland sten, buskage och lövmassor kamoufleras soldater ur det svens­ka försvaret i blickstilla poser. Inget händer, inget kommer att hända. Fabra Guemberenas bilder har i många sammanhang lyft upp och stämt in i en spännande bild av identitet och kultur, i denna utställning väcker de enbart känslor av trivialitet.Robert Moreau har med två barn till hjälp byggt en koja av brädor och gammal bråte, inspirerad till det yttre av Gerrit Rietvelds modernisttriumf Villa Schröder i Utrecht. På väggen bredvid visas en video av byggandet — en banalitetens förstärkare, synbarligen helt utan poäng och vidare fördjupning. Titeln är Gemensamma intressen — en vink åt den symbios arkitektur en gång bildade tillsammans med bildkonsten och formgivningen. I dag, tja, bildkonsten kan påtala och kommentera, mer än väl, men detta verk visar tydligt på den marginaliserade roll konsten fått i samhället.Verken, som i en fruktbar miljö skulle ha kunnat förstärka och accentuera varann, kullkastar i stället det intressanta både i de enskilda verken och utställningen som helhet. Endast Carin Blüchers fotografiska allusioner på modernistiska kompositioner av målningar á la Matisse och Bonnard kvarlämnar en tyst lärdom. Fotografierna visar på allas vår invanda oförmåga att bryta oss fria från en visuell tradition, i detta fall synen på kvinnokroppen ochdess ytliga behandling under historien.Utställningen är producerad av Konstfrämjandet — bestående av flera hundra svenska folkrörelseorganisationer — vars själva grundidé byggde på viljan att lyfta in "konst av god kvalitet". I katalogen finns korta texter som skriver läsaren på näsan, samt en urvattnad förklaring till utställningens namn. Utställningen kommer vidare att turnera till ytterligare ett antal städer i landet för att även där presenteras som "ett av många sätt att närma sig samtidskons­ten". Så som det är uppvisat i Norrköping chockas jag över det lättköpta formatet och den låga nivå utställningen har. Museet är tillsammans med Konstfrämjandet medskyldiga till denna backlash för konstnärer, curatorer och framför allt publiken, som jag innerligt hoppas uteblir.

Kultur och Nöje2005-07-21 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
NULL
Här står du- En utställning med svensk samtidskonst|Norrköpings konstmuseum