Den sista fotoromantikern

En utmärglad modeskapare som ger Jesus-konnotationer. Repande dansare i virvlande tyll. Stillsamt livfulla landskap. Skulpturala nakenstudier. En svalt eftertänksam Catherine Deneuve. Om den franska fotografen Jeanloup Sieffs bilder vore nytagna skulle man häpna över att någon så distanslöst kastade sig över de svartvita och nästan förment franska klichéerna. Men eftersom så inte är fallet blir den gigantiska igenkänningsfaktorn istället ett kvalitetsmärke.
Jeanloup Sieff (1933–2000) hör till den generation som följde giganterna Cartier-Bresson och Robert Doisneau i hälarna, men som ändå hade utrymme att tillföra ett eget perspektiv till den bildtradition som i det närmaste har blivit en synonym med svartvitt 1900-talsfotografi.

Till skillnad från de nämnda titanerna är Sieffs namn inte allmängods, trots att många av hans bilder har etsat sig fast i det allmänna medvetandet. Den barbröstade Yves Saint Laurent med gloria och Alfred Hitchcock jagandes en ung kvinna framför ett spökhus är bara två av Sieffs kändisporträtt som lever egna liv som ikoner.
Kanske skulle man kunna hävda att Jeanloup Sieff var den sista fotograferande romantikern som kom undan med äran i behåll, det vill säga utan att framstå som en fantasilös och kvalmig efterföljare med en övertro på långa, tunna cigaretter och en rörande omedvetenhet om att det egna arbetet bara framstår som trötta pastischer.

Sieffs bildvärld bygger på en naken på gränsen till utsatt tilltro till det sköna och eleganta, och han skildrar alla motiv med samma konsekvent modellerande objektiv.
Jeanloup Sieffs bilder ger förvisso en utställning som rör sig genom öppna dörrar, men den är också en fullt logisk parentes i Moderna museets ökade fokusering på fotografi.