Julutställningar är en företeelse med dubbel laddning. December är en månad då publiken är svår att nå, vilket innebär att det inte är läge att fyra av sitt bästa utställningskoncept. Och det är inte ologiskt att många gallerier presenterar utställningar som mest av allt liknar marknadsstånd. Precis som bokförlagen ser gallerier och konsthandlare en chans att få omsättningen att stiga i den månad som mer än något annat präglas av en intensiv köphets. Det är inget fel i det, varför inte köpa ett grafiskt blad i stället för ett par hörlurar (som alltså har korats till årets julklapp) till någon du tycker om. Konst är ju en väldigt trevlig present, föreställer jag mig. Men för den betraktare som inte är på shoppingstråt kan utställningarna bli oengagerade eftersom helheten har gett vika för de punktinsatser som besökaren helst av allt ska ta med sig hem. Säljtänket är naturligtvis lika närvarande under hela året, men det blir tydligare och svårare att bortse ifrån i signad juletid.
Desto gladare blir man förstås då man stöter på ett undantag som lyckas balansera julbasar med ett fungerande utställningskoncept. Galleri Strömbom har faktiskt lyckats med utställningen Mitt eget träd, som samlar hela 17 av galleriets konstnärer kring rubrikens tema utan att det urartar till en orgie i julgranar och bjällerklang.
Helheten är, för att vara en samlingsutställning med så många deltagare, riktigt tajt och många av verken som visas är nyproducerade för ändamålet. Agneta Forslund har till exempel målat en liten bild där en björk fyller ett rum som liknar galleriets vita kub, och metakommentaren stämmer rätt så bra - utställningen är en liten skog att drömma sig igenom. Gun Ferlings tre små oljor visar krängande (träd)kroppar och känns mer Norén-jul än Benjamin Syrsa. Peder Josefssons nonfigurativa grönrandiga yta anger faktiskt en lövkrona. Natasha Dahnbergs tecknng visar ett ormskelett i en trädkrona och famnar en stor berättelse. Nina Kerola har utan några problem lyft in en spretande krona i sin vanliga scenografi. Listan på lyckade verk kunde bli lång. Ett utropstecken som sticker ut är Stina Eidems glasskulptur Ett litet grönt, som rakt av presenterar en avgjutning av romanescobroccoli. Den ljusgröna glasklumpen forcerar intellektet och lockar fram ett taktilt begär som helt klart är jämförbart med det otåligt väntade barnets på julafton.