Uppsalakonstnären Tommy Erikssons utställningar brukar ha en tydlig idé och en ganska sammanhållen och strikt estetik. Så är också fallet med den pågående Please do not disturb på Galleri 1, med undantag för att den strikta estetiken har bytts mot en punkig antiestetik som vi oftare ser i, säg, Berlin än i Uppsala.
Utställningen samlar enkla, ibland bokstavligt barnsliga, infall och erfarenheter. Religiöst grubblande diktfragment, vitsar, protestupprop och existentiella utfall om tomhet blandas samman i en bild av liv och utveckling. Rummets största verk, det projicerade bildspelet Jeder Tag kostet mich Wunden understryker att det handlar om de erfarenheter varje människa är tvungen att tillgodogöra sig för att leva. Självporträttet, som för övrigt också har flera utmärkta föregångare i Tommy Erikssons konstnärskap, visar konstnären framför badrumsspegeln med ett par plåster i ansiktet. Det kostar på att leva, och vid sekvensens slut är hela ansiktet täckt av plåster.