Nestor är ett överanvänt ord som dessutom inte klingar särskilt vackert. Men ibland är det svårt att undvika. Att Christer Strömholm gång på gång dubbas till nestorn inom svensk fotografi är ett sådant exempel. Både som pedagog i den legendariska Fotoskolan och som fotograferande förebild har han lämnat ett större avtryck än någon annan. Och än har han inte nått toppen av sin bana. Det är förstås ingen slump av Fotografiska och bokförlaget Max Ström just nu presenterar en stor retrospektiv utställning och en ännu mer monumental bok som tillsammans ger en väldigt utförlig bild av Christer Strömholms konstnärskap. Tio år efter sin bortgång röner Strömholm allt större uppskattning också utanför Sverige, och det är bara en tidsfråga innan han också internationellt betraktas som en av de riktigt betydelsefulla 1900-talsfotograferna.
Bilderna av de transsexuella i Paris, fotograferade i början av 60-talet och presenterade i boken Vännerna vid Place Blanche 1983, hör liksom den helt distanslösa Hiroshima-sviten till de odödliga höjdpunkterna i Christer Strömholms portfolio. Men det finns också mängder av andra motiv, även om utsatt och kantstött alltid är närvarande ledord. Barn, ruffiga stadsmiljöer, konstnärsporträtt och mer ordinärt gatufotografi; allt Strömholm riktar kameran mot får hans väldigt identifierbara prägel. Han skär liksom loss sina motiv från plats och sammanhang och presenterar ett renodlat betraktande.
Christer Strömholm vill först och främst se, och det återspeglas i hans bilder. Att han inte gärna försåg sina fotografier med skymmande titlar utan ville att betraktare och bild skulle mötas så förutsättningslöst som möjligt är en logisk följd.
Det sköra livet konstateras gång på gång i Christer Strömholms bilder.
Döden och förgängelsen är ståndigt ett närvarande faktum. Ibland bokstavligt, som i hans ikoniska bild av en död, halvt förmultnad hund, och i de återkommande stilleben där trasiga dockor och andra leksaker utgör självklara vanitasmotiv. Ibland mer indirekt, i svärtan, vemodet och melankolin. Christer Strömholm sade själv att han skildrade det han såg, ”inte det jag ser”, vilket enligt en biografisk tolkning leder tillbaka till en stundtals otrygg och turbulent barndom som efter 16 år fick ett abrupt slut (som kanske gjorde den evig) då hans pappa tog livet av sig.
Det går att vandra runt i Christer Strömholms fotografiska värld nästan hur länge som helst. Men någonstans infinner sig också en mättnadskänsla. Inte så mycket för att jag har sett Christer Strömholms bilder så många gånger tidigare. Både bok och utställning bjuder för övrigt också på tidigare ovisade bilder. Utan kanske snarare för att hans inflytande på det svenska samtidsfotografiet har varit så monumentalt. Tillsammans med sina nästan lika inflytelserika efterföljare, förstås främst Anders Petersen och JH Engström, har Strömholm hyllats så unisont, och det har blivit en truism att deras utflykter till samhällets utkanter förmedlar en autentisk, sann och respektfylld bild. Nästan en motpol till voyeuristisk misärporr. Jag är inte säker på att det är en riktig analys. Om man jämför Strömholm-skolan med, säg, Nan Goldin, som också är en fotograferande konstnär med en förkärlek för det kantstötta och perifera, ser man en bredare bild. Goldin blir inte mindre trovärdig för att hon någon gång höjer kameran från sina käraste motiv och för ett ögonblick vågar vara banal, humoristisk och esteticerande. Snarare tvärt om. Men det är förstås också problematiskt att hålla Strömholms inflytande mot honom.
En likartad idealisering finns också i en biografisk skiss i Post Scriptum, där Johan Tell gör sitt bästa för att avdramatisera och bortförklara Strömholms engagemang på den yttersta högerkanten under 30-talet. Varför ska en negativ aspekt av hjälten negligeras? Det är dessutom konstnärligt kontraproduktivt, då Strömholms senare anti- totalitära hållning så självklart tar plats i hans bildvärld.
Christer Strömholm är en konstnär som håller för ett kritiskt betraktande.