Kan en porslinstvättbjörn med en underton av rokoko verkligen spegla en allmänmänsklig skepsis inför de möjligheter som den mellanmänskliga tillvaron erbjuder? Javisst, åtminstone ibland. Skulptören Emma Kronvalls djurfigurer är egentligen för gulliga för sitt eget bästa, men de fungerar i alla fall. För två år sedan invigdes tre offentliga konstverk av Emma Kronvall i Gränby park, grönområdet väster om Gränby centrum. En liten iller på en jättelik sockel, en björn som på något underligt sätt har klämt in sin skalle i en mer än fyra meter hög trattgrammofon och tre sammanvuxna och mosaikkamouflerade surikater blev snabbt hemmastadda på platsen. Det näpna menageriet ställer enkla frågor om självklara förväntningar och skapar anspråkslösa men betydelsefulla krockar som om de vore delar av ett psykosocialt flipperspel.
I utställningen ”Surikater, illrar och björnar”, på Offkonsten! c/o Teatergalleriet på Uppsala stadsteater, presenterar Uppsala kommuns kulturkontor Emma Kronvall och arbetet bakom de tre skulpturerna. Det blir en utmärkt inblick. Här lyckas Offkonsten! för första gången fullt ut bjuda på det där lilla extra. Ambitionen har sedan man tog över efter Teatergalleriet varit att fördjupa Uppsalabornas relationer med de offentliga verk som finns utplacerade i kommunen. Här finns en serie tidiga ljusstakar av Emma Kronvall där vi ser samma ben som i
”Boys in the Hood”, som de kamouflerade surikaterna heter. Vi får några fina exempel på konstnärens arbeten i porslin och med det en insikt om hur väl de delikata formerna fungerar i olika material och storlekar. Och vi får en matig bakgrund till de tre verk som är utställningens utgångspunkt utan att det känns som en PowerPoint på ett beslutsfattarmöte, vilket alltid är en risk när en arbetsprocess – som ju faktiskt innehåller en hel rad ganska träiga möten – ska förevisas. Några skalenliga modeller i papp och en anslagstavla med skisser visar i stället hur mycket eftertanke och arbete som ligger bakom de verk som landar i vår offentlighet.
Det roliga med Emma Kronvalls djurskulpturer är att de fullständigt saknar den ironi eller det distanserat småcoola anslag som är vanligt hos äldre konstnärer, typ Ernst Billgren, som sysslar med samma motiv. Här är djurens utgångspunkt ingen postmodern revolt mot motivmässiga hierarkier, utan på sin höjd en rehabilitering av oskyldiga djurarter som Disney har begått karaktärsmord på.