Historien finns överallt, hela tiden. Nej, det är kanske ingen revolutionerande insikt, men ändå. Det är först när vi tänker tanken som det svindlar till. På Dragarbrunnsgatan fanns det för länge sedan en brunn som i dag är torr och dessutom täckt av asfalt. Redan på 1600-talet var brunnen ett betydelsefullt vattenhål och den var i bruk till slutet av 1800-talet då Uppsala begåvades med vattenledningar.
Det är en fin idé att lyfta fram den i gatunamnet så nämnda men i övrigt så glömda brunnen med ett offentligt konstverk. Luciano Escanillas Minnesmärke Dragarbrunn, ljussatt av Henric Eriksson, griper väldigt bokstavligt i sitt ämne och låter den gamla brunnen stiga upp ur gatan liksom omsluten av en förhållandevis kraftfull, sexkantig monter (dock inte på sin ursprungliga plats).
I Escanillas fundament vilar en fotografisk rekonstruktion av den timrade brunnen som den förmodligen såg under sin glansperiod. Bilden består av flera bilder ovanpå varandra där lagren tydligt kan urskiljas på samma sätt som historien genast gör sig påmind då man gräver ett hål i marken. Längst ner skummar förstås det vatten som binder samman allt och alla och som under några århundraden gjorde ett besök i ett djupt hål på en gata som skulle komma att kallas Dragarbrunn. Det går att ifrågasätta verkets utförande och finish, men det levererar och har en tydlig idé. Minnesmärke Dragarbrunn får en finstilt kvalitet i konflikten mellan det nästan monolitiska fundamentet och det självklara verk som man ser om man tittar ner i konstruktionen. Att konsten dessutom fungerar som sittyta ger det dessutom en möjlighet att överrumpla trötta förbipasserande som tagit en paus.