Carl Johan De Geer är en av svenskt kulturlivs mest namnkunniga personer. Äldre generatioer minns tidskriften PUSS och De Geers provokativa vapenvägraraffischer 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm. Den ena affischen föreställde en brinnande svensk flagga med texten KUKEN och SKÄNDA FLAGGAN VÄGRA VAPEN. På den andra stod det USA MÖRDARE, ett slagord som länge ropades i demonstrationerna mot Vietnamnkriget.
Affischerna beslagtogs och De Geer hamnade i fängelse och fick dagsböter.
– Det där med provokation är en tolkning i efterhand. Jag gjorde affischerna av ren upprördhet, ren ilska. Jag blev mycket ledsen när de togs ifrån mig, hade gjort 50 ex av USA-affischen och 25 av den svenska, säger han till UNT efter sin föreläsning… sitt författarprat.
Trivsamt knubbig (han skriver om sin kroppshydda och om bantning), i sandaler och utanpåskjorta läser han ur sin senaste bok Jakten mot nollpunkten. En roman om mig själv.
Allt är inte sant, sade han. Sanna episoder har fått fantasipåhäng på slutet. Därav ”roman”.
– Som det där att jag tvingades leka med de hemska kungabarnen. Det hände inte.
Eller att skurken Mister X köpte hans tygtryckeri för att starta nattklubb i lokalen (sant) och senare kallade honom till sin dödsbädd (lögn).
Han förnekar att boken är en självbiografi, men inte att den är självbiografisk. Episodisk, kaleidoskopisk och filmisk är den. Han förklarar det med den kunskap och inspiration han fått av filmklipparen Tomas Täng.
– Boken hoppar hit och dit men, liksom i film, på ett sätt som känns rätt, säger han.
Den är hans fjortonde bok, dessutom har han en lång rad filmer bakom sig och försörjer sig som dokumentärflmare. Framgångssaga? Sisådär..
– Jag gav ut min första bok på Bonniers 1970. Största fiaskot i förlagets historia. Den såldes i ungefär tio exemplar. Sedan blev jag refuserad av Bonniers i 30 år … De flesta av mina böcker har jag gett ut på små förlag. Som gått i konkurs. Den här är den första av mina prosaböcker – undantagandes barnböckerna – som har sålt bra. Men det författare tjänar pengar på är inte böckerna, utan att man far kring och pratar om dem. Och att man säljer sina texter en bit i taget, som kåserier och essäer till tidningar.
Carl Johan De Geer visade sin gripande kortfilm Jag minns Lena Svedberg, som kan ses på nätet. De var kollegor på Puss.
– Lena var geni men inte accepterad av samtiden. Hon ritade ju som Rembrandt. Det gjorde man inte i slutet av 60-talet.
Lena Svedberg kastade sig ut genom sitt fönster 1972. Hon var 26 år när hon dog plågad av anorexi och drogmissbruk. Två av hennes teckningar visades under Carl Johan De Geers framträdande. Den lille afrikanske pojken Acke, på den ena teckningen, fanns i salongen, nu en vuxen man med familj. Och hans sexåriga dotter Vera bidrog till den lilla konstutställningen med en kraftfull bild av en röd katt.