Det är ett intimt uppdukat Svandammshallarna som öppnar upp på torsdagskvällen. Vita dukar på de runda borden, tända ljus, ja hela kittet. Lokalen är avdelad på mitten och arrangörerna visar prov på hur den kan förändras för att bäst passa sina artister. Och den intima atmosfären passar det djupt personliga i brittiska singer/songwritern Ed Harcourts framträdande utmärkt.
Klädd i svart kostym spelar han de första låtarna ensam med sitt piano vars front plockats bort kvällen till ära. Det är sällan man får en sådan komplett ljudbild, ett sådant nyanserat sound, med bara en röst och ett piano. Men Ed Harcourt, som just i kväll har en väldigt smickrande heshet i rösten ”tack vare” en förkylning, fyller hela hallen med just detta. Akustiken är överväldigande – på gott och ont plockar den upp allt. Gott när det gäller minsta skiftning i artistens röst, ont när varje kapsyl som träffar soptunnan hörs. Detta bidrar till några störande moment (man snackar inte i baren under en konsert, för jösse namn!) som dock inte får Harcourt att tappa konceptet.
Instrument avverkas (det är förutom piano även el- och akustisk gitarr), stämsång lyfter, fioltoner fyller ut, riff loopas och byggs på med melodier och sång. Det är en minst sagt bred konsert med mycket som händer trots att artisten oftast är själv på scenen. Vackrast blir det dock när Harcourt hänger på sig den omickade, akustiska gitarren, ställer sig på en av stolarna i publiken och sjunger en oerhört intim version av Last will and testament från senaste albumet Back into the woods. Med den här låten, som för övrigt kan vara den ultimata kärlekshyllningen, sjunger Harcourt helt utan artistiska manér: det finns ingen fasad att gömma sig bakom och närmare en musiker är det svårt att komma, såväl bildligt som bokstavligt.
Andra höjdpunkter är Hey little bruiser, även den från senaste albumet och så klart Born in the ’70s från Strangers. Att Ed Harcourt är en Uppsalafavorit råder det inga tvivel om – fler än en gång stiger det jubel och applåder från golvet redan några ackord in i låtarna. Detta har sällan varit mer välmotiverat än i kväll. Well done, mate.